Ska man ljuga ska man ljuga storartat

Sjuttiotalet var kulturmännens gyllene årtionde, då de kunde härja fritt, supa tillsammans, bete sig som svin, och dessutom skriva skrytsamma skrönor om det.

Under några tidiga sommarveckor läser jag om Henrik Tikkanens adressböcker, för att de liksom faller ur hyllan en dag och jag fastnar i dem.

Vilket är lätt hänt. Henrik Tikkanen förkroppsligade ordet "flyhänt", som man använder om skribenter ibland. Själv beskrev han det i Mariegatan 26 – den tredje boken i serien – som att han skrev på samma sätt som han tecknade. Han tog bort allt onödigt tills "en mening hade det minsta antalet ord som ännu gjorde den begriplig".

Om seriens andra del Bävervägen 11 stundom blir lite tröttsamt grabbig (väl många anekdoter om författarens potens) är Mariegatan 26 en akut beskrivning av ett sjukdomstillstånd och samtidigt den solkigt storslagna historien om kärleken till Märta Tikkanen.

Det som slår mig, medan jag läser, är att adressböckerna fortfarande har ett förvånansvärt högt chockvärde.

Det är inte bara de närgående porträtten av olika nämnda personer det handlar om. Det är också självutlämnandet. Knausgård är en körgosse i jämförelse.

I den andra delen beskriver Tikkanen äktenskapet med sin första fru, som är knappt vuxen, och hur han dricker allt mera, tills han en dag blir så full att han försöker förföra sin egen svåger, som sitter i badkaret. "Men innan jag hann sätta mina planer i verket tittade min hustru in i badrummet för att se efter att vi inte drack ur hennes Eau de Cologne-flaska när vi dröjde så länge."

Sjuttiotalet var kulturmännens gyllene årtionde, då de kunde härja fritt, supa tillsammans, bete sig som svin, och dessutom skriva skrytsamma skrönor om det.

Men vi gör ett misstag om vi tror att samtiden inte reagerade, att Henrik Tikkanen hade carte blanche att skriva vad som helst.

Ur en av böckerna faller några gulnade artiklar ut. I en av dem, med rubriken "Romanfigur reagerar", skriver Tikkanens mångåriga vän Benedict Zilliacus om hur han läst Mariegatan 26 och blivit förvånad, och sedan sorgsen, över den mänskliga misär som beskrivs.

Zilliacus är också undrande till att Tikkanen ljuger så mycket. "Vår långa nära relation har gett honom all tänkbar inblick i mina faktiska svagheter. Varför måste han hitta på?"

Efter att ha läst Zilliacus ser jag plötsligt Tikkanens stilistik i ett nytt ljus, och inser hur han hela tiden arbetar efter samma metod: han tar ett påstående som kanske är halvsant, kryddar med en kontrast eller överdrift, så att det plötsligt låter sant. Ska man ljuga så måste man ljuga storartat. Tikkanen var en mästare på det.

Frågan är förstås hur vi ställer oss till hans böcker i dag. Hade någon nutida förläggare, i metoo-tider, gett ut Mariegatan 26? Med huvudpersonens självömkande skryt om otro, alkoholism och alla privata finlandssvenska avslöjanden?

Säkert hade en del av det mest sexistiska putsats bort. Men det är stimulerande att konfronteras med Tikkanens smuts utan att i varje sekund behöva positionera sig. Tikkanen var både snuskgubbe och ett praktarsle, men hans text gnistrar, och båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

Om inte annat är adressböckerna en omistlig del av den finlandssvenska kulturhistorien. Må vara att hälften är påhittat.

Philip Teir Författare och journalist