Ska en kamrer, läderbyxor och en grön cykel dra Samlingspartiet i täten igen?

Samlingspartiets ministerkvintett - undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen, finansminister Petteri Orpo, justitieminister Antti Häkkänen, inrikesminister Kai Mykkänen samt utrikeshandels- och utvecklingsminister Anne-Mari Virolainen – på pressinfo under sitt sommarmöte i Kuopio.Bild: Lehtikuva/Antti Aimo-Koivisto

Samlingspartiet är det parti som kan gå mest oskadd ur en regering som gjort nedskärningar. Att huvudmotståndaren är SDP är heller inget orosmoment utan passar i själva verket partiet utmärkt.

Ju hårdare kamrersdisciplin, desto mer poleras glorian. Petteri Orpos hårda föregångare på skattkistan, Sauli Niinistö och Iiro Viinanen, blev populära i efterhand och det var inte för några ymnighetshorn. Därför påstår nu Samlingspartiet att ordet "valbudget" inte skulle finnas i partiets vokabulär.

Det stämmer inte. En Samlingspartistisk valbudget finns nog, och en sådan är åtstramad som ett par läderbyxor och stoppad med mer kamouflerade än synliga löften.

Orpo har trumf på hand då han kan presentera ett budgetförslag där han håller i tyglarna, och där hans största problem är att det inte är hårt nog, utan ännu visar underskott. I övrigt har Orpo har bara behövt puffa finanserna i den riktning han vill ha dem, med små medel.

Lägre inkomstskatt försvaras med att det handlar om att kompensera de högre sociala avgifter som löntagare fått efter konkurrenskraftsavtalet. Orpo säger att han bara undviker att skatterna skärps, vilket regeringen lovat under den här regeringsperioden. Det är en modifierad sanning. Samlingspartiet driver på sikt lägre inkomstskatt för alla och högre skatt på varor, och använder det lämpligaste sättet att räkna. Skatterna har enligt beräkningar från riksdagen redan lättats mer än vad socialavgifterna höjts.

Något slut på indexfrysningen av bidrag lovas inte heller. Regeringen delar i stället ut punktinsatser, bland annat på garantipensionen, som inte gäller den arbetsföra befolkningen. Inte heller detta lider Samlingspartiet av: arbetslinjen som partiet företräder kräver synlig skillnad mellan bidrag och arbetsinkomst. Det finns ingen budget som inte är politisk.

En som mullrar om budgeten är SDP:s Antti Rinne. Den blåröda striden inleder alltså sommarmötena och den politiska hösten. Duellen i offentligheten och framför tv-kameror verkar förstås mer hetsig än vad de två fryntliga männen är annars, men med åtta månader till val är detta den röda tråden i manuskriptet. För både SDP och Samlingspartiet är det lätt, givande och framför allt tydligt att polemisera mot varandra, och de har redan börjat. Ingendera har väl någonting emot en valkamp med det här manuset.

Samlingspartiets väg framåt kantas av några kärnfrågor. Deras bästa vän just nu är sysselsättningssiffrorna och tillväxten. Samlingspartiet håller gärna framme de redan sänkta dagvårdavgifterna och utlovar en reform av familjeledigheterna.

Det som delar väljarna är hur arbetslivspolitiken genomförts de senaste åren. FFC överväger nya protestaktioner, den här gången på grund av regeringens beslut att försämra anställningsskyddet i små företag. De gånger protesterna mot regeringens åtgärder blossat upp tidigare har det puffat SDP:s väljarstöd. FFC sitter med politiska kort på hand, och bestämmer i september hur man ska spela dem.

Vård- och landskapsreformen präglar också hösten. På det samlingspartistiska fältet finns alltjämt missnöje med landskapen, som ses som ett mellanskede för att införa landskapsskatt.

De hårda skolnedskärningarna har inte heller varit enkla. Partiet bröt ett vallöfte och gjorde egna väljare arga. Ödet förklaras med att man stötte på stenhård taktik under regeringsförhandlingarna. Men tre år senare är det en klen förklaring – det läggs alltid ut kanonmat i regeringsförhandlingar. Nu är partiet garderat med nya utbildningslöften, som tvåårig förskola för alla, och hoppas att väljarnas minne är så kort som möjligt.

För en valseger behövs också stora namn i valdistrikten. Blickarna faller på det allra största. I Nyland drog Alexander Stubb och Hjallis Harkimo med flera massor av röster senast, men nu är hälften av partiets nyländska röster "herrelösa".

Ett hemligt vapen sågs åtminstone cykla omkring på en grön cykel under ministermötet i Joensuu.

Cyklisten är Kai Mykkänen, som inte bara hoppat in på två ministerposter som färsk riksdagsledamot utan dessutom plockats in i arbetsgrupper med hög profil för partiet. Det har varit arbetsliv och innovationer, och nu ska han försöka rädda Östersjön inför budgetmanglingen. Till höger om den gröna torpeden finns Elina Lepomäki, som må gå mot strömmen i riksdagsgruppen, men drar en helt egen väljarskara. Sari Multala har precis börjat leda Nylandskretsen och leder arbetet med att skramla ihop profiler. En yngre sådan att hålla ögonen på är ungdomsförbundets ordförande Henrik Vuornos, som assisterat både ministrar och riksdagsgruppen och redan är något av en partiräv.

Sylvia Bjon Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00