Sjunkande nativitet som postapokalyptisk dystopi

Den andra säsongen av den Emmy-belönade dramaserien kretsar kring Offreds graviditet och kamp för att befria sitt barn från Gileads dystopiska fasor.Bild: Take Five

Den andra säsongen av Handmaid's Tale visar ännu mera av den illavarslande tiden innan den totalitära, patriarkala teokratin. Repressionen tilltar, homosexuella förföljs, medierna kontrolleras och samhällsomsorgen om de allt färre barnen är försåtlig.

The Handmaid's Tale finns på HBO Nordic. Ett nytt avsnitt av den andra säsongen publiceras varje torsdag.

Det föds allt färre barn i Finland. Trenden är universell men kurvan stupar särskilt brant just hos oss. Medicinska skäl spelar en obetydlig roll, orsakerna är politiska, ekonomiska, sociala. Allt färre tycks våga föreställa sig en framtid med tryggad utkomst, och allt flera tvingas avstå från drömmen om fortplantning. Särskilt unga män stöts ut från utbildning, arbetsmarknad och därmed samhället. Och duktiga unga kvinnor i prekariatet med sin egen gränslösa flexibilitet som viktigaste konkurrensfördel vågar inte, för då sitter de där i sitt beroende av regelbunden inkomst och förutsebara arbetstider.

Finansministeriets högsta tjänsteman, statssekreterare Martti Hetemäki, har uttryckt oro över de sjunkande födslotalen. Samtidigt skär regeringen Sipilä i arbetslöshetsunderstödet och stiftar en lag om att det ska bli lättare att säga upp folk. Som om arbetsmarknaden (att folk kan försörja sig!) och familjelivet existerade i separata världar.

I Margaret Atwoods dystopiska Gilead – ett postapokalyptiskt USA förvandlat till totalitärt patriarkal teokrati – är nativitetsproblemet av medicinsk art. Fertila kvinnor är extremt sällsynta (på grund av könssjukdomar och miljöföroreningar), och förvandlas därför till ett slags avelsboskap, den militära och administrativa elitens hårdbevakade privategendom. Romanen The Handmaid's Tale utkom 1985, och första säsongen av tv-serien (HBO/Hulu) såg vi i fjol. Säsong två släpps nu, och de två avsnitt som jag fått se tyder på att den är bra.

På ett intelligent sätt hade Bruce Miller och hans manusstab redan under första säsongen satsat på att öka volymen på romanens inte alltför långa berättelse genom att belysa det gamla samhällets yttersta dagar och det våldsamma maktövertagandet, i stället för att alltför mycket brodera vidare på det underliga livet i Gilead. Under andra säsongen torde vi se ännu mera av den illavarslande tiden innan – den tilltagande repressionen, förföljelsen av homosexuella, den försåtliga samhällsomsorgen om de allt färre barnen, kontrollen över medierna. Och hela tiden ser allt ändå länge så vanligt ut, som en postindustriell liberal samhällsmodernitet man är van vid, där kvinnor har yrkesarbete och eget bankkonto, där det finns en fri och kritisk press, religiösa fanatiker får mothugg av upplysta demokrater och homosexuella kan bilda familj … Tills det blir slut på alltsammans genom en snabb och våldsam kupp.

Första säsongen slutade ungefär där romanen gör det, med att tjänarinnan Offred (Elisabeth Moss) flyr överbefälhavare Waterfords (Joseph Fiennes) hus, mot ett okänt öde. De två första avsnitten av andra säsongen som publiceras i dag ger inget säkert besked om huruvida det kommer att lyckas. I stället får vi nu veta mera om tjänarinnan Ofglens (Alexis Bledel) bakgrund och vidare öde, och om vad som egentligen försiggår i de fruktade kolonierna dit brottslingar, hbtq-personer och uppviglare skickas till straffarbete och döden. Margaret Atwood själv lär ha varit involverad i arbetet med andra säsongen av serien.

Hur månne Finlands nuvarande och framtida makthavare tänker sig lösningen på nativitetsproblemet här? I verklighetens diktaturer – till exempel Ceausescus Rumänien – har problemet med sjunkande nativitet ofta lösts genom att förbjuda abort och preventivmedel.

Pia Ingström Litteraturredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33