Självmord

Bild: Ksf Media

Min syster tog sitt liv för ett par år sedan. Hon led av en ögonsjukdom som ofrånkomligt skulle göra henne blind. Och allt hon värdesatte i livet krävde att hon kunde se.

Barnen var vuxna och klarade sig själv och det hon hade kvar att sörja för var två katter. I ett avskedsbrev nämnde hon specifikt vad hon ville att skulle ske med dem.

Inom familjen är självmord ofta skuldfyllt och skamfullt om inte en fysisk sjukdom med svåra lidanden väntas ge samma sorgliga resultat. Det kan då betraktas som dödshjälp för egen hand. Psykiska problem är däremot vanskligare, de syns inte utanpå och är ofta svårdiagnostiserade. Så var det kanske ändå vårt fel – mitt och min lillasysters och sönernas – att min storasyster inte ansåg livet värt att leva? Själv anser jag nu när sorgen och vreden mattats att hon hade rätt att göra det hon gjorde. Det var hennes slutsats om livet och ingen annans.

Självmord, ångest, tvångstankar och schizofreni skildras allt oftare i litteraturen, numera även i ungdomsromaner. Redan Shakespeares Hamlet ställer ju frågan om att leva eller inte leva även om han sedan inte dör för egen hand som Romeo och Julia. Författarna får sina liv och verk blandade och tolkade i en enda röra.

Att Victoria Benedictsson skar halsen av sig med en rakkniv på ett hotellrum kan kanske ha varit förenat med försoning och inte enbart tragik? Ingen vet. När Arto Paasilinna med mörk humor låter oss följa med en busslast självmördare i Kollektivt självmord så förstår vi att det är bättre att prata om tappad livslust med likasinnade än att inte göra det.

Men själva orsaken till att hon ville dö – och för de flesta andra som inte längre orkar leva – finns att söka någon annanstans.

Och i den nyss utkomna självbiografin Hur jag dog inger Niklas Ekdal oss mod att tala om våra självmordstankar. Han efterlyser faktiskt en haverikommission för självmord. Och en sådan behövs inte minst inom psykiatrin där min systers dödsfall skedde.

Även i filmer härjar dödslängtan och misslyckade självmordsförsök. Senast i publiksuccén En man som heter Ove som nu nominerats till Sveriges Oscarsbidrag.

Ove försöker filmen igenom envist förena sig med sin älskade, bortgångna hustru. Men att ta livet av sig är lättare sagt än gjort för en pedant och det blir både tragiskt och ibland ofrivilligt komiskt.

I Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna som också kretsar kring självmord är stämningen mer skrämmande. Efter hård debatt och många turer fick filmen ändå bara en 11-årsgräns på biograferna. Och i amerikansk film har tydligt uppvisade självmord blivit tre gånger så vanligt enligt en analys gjord på de mest inkomstbringande filmerna sen 50-talet. Man har konstaterat att antalet verkliga självmord bland tonåringar i USA motsvarar ökningen, vilket går hand i hand med en syn som säger att effektiva behandlingar för psykisk sjukdom inte finns. Och att filmernas explicita exempel på självmord lockar till efterföljd.

Jag läser någonstans att antalet självmord i Finland minskat med 40 procent de senaste 15 åren. Ändå ligger vi fortfarande i topp på listan över västeuropeiska länder där flest väljer att ta sitt eget liv. Suicider är ett stort folkhälsoproblem. Typiskt för kvinnor är att de tar dödliga överdoser av mediciner eller hänger sig.

Jag grips sällan av moralpanik när det gäller datorspel, pornografi, filmvåld eller annat som av en del forskare (dessutom aldrig oemotsagda) sägs kunna påverka framför allt unga hjärnor negativt. Jag vet att min syster gjorde sökningar på internet för att få instruktioner i hur hon skulle hänga sig. Men själva orsaken till att hon ville dö – och för de flesta andra som inte längre orkar leva – finns att söka någon annanstans. Den djupa depression som ofta ligger bakom är inte heller påverkbar av rationella argument. Det återstår för var och en att fundera över vad det beror på. Att vi inte ser.

Jon Lindström

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33