Själar i förvar

Bild: Cata Portin

Vi åkte med Johanna Holmström till Själö i Nagu för att tala om kvinnor, diagnoser och skrivandet som yrke.

"Vet du vad? Vår mamma har skrivit en bok! Den handlar om en som dränker sina barn. Är det inte hurja – men den handlar inte om oss!" lär en av Johanna Holmströms döttrar stolt ha förklarat för någon. Hon talade om den fiktiva Kristina, en ung kvinna som av utmattning, förlossningsdepression och isolering går in i en psykos och dränker sina två barn i Aura å i slutet av 1800-talet.

– Eftersom barnen ibland är med mig när jag uppträder så har jag fått lov att tala om för dem vad boken handlar om, säger Holmström.

Kristina är en av de kvinnor som skickas till mentalsjukhuset på Själö i Åbolands skärgård i Holmströms roman Själarnas ö. En annan är tonåriga Elli, som på 30-talet rymmer från sin borgerliga familj och tillsammans med sin pojkvän begår några rån innan hon åker fast och förpassas till ön. För "vård", eller bara förvaring hur länge som helst, på grund av sitt asociala beteende.

***

Sista veckoslutet denna höst när man ännu kommer till och från Själö med den reguljära förbindelsebåten åker Johanna Holmström, fotografen Cata Portin och jag dit för att prata om kvinnlig galenskap, moderskap och författarskap.

Ön tar emot oss med milt inbjudande uppsyn. De vackra nyklassicistiska byggnaderna mitt på ön, som till 1962 var ett psykiatriskt sjukhus för kvinnor, hyser i dag Skärgårdshavets forskningsinstitut vid Åbo universitet, en sommarrestaurang, och ett litet museirum som påminner om tiden när det här var ett mentalsjukhus för kvinnor. På järnsängen ligger en tvångströja, ett skräckinjagande plagg som en symbol för den handgripliga maktutövningen i den psykiatriska vården innan psykofarmakan kom.

Medan en skock besökare trängs vid dörren till det lilla rummet berättar guiden vällustigt om "Stryparen" – hur studenter och forskare som övernattat på forskningsstationen vaknat av en känsla av att någon lagt händerna om deras hals ...

Mögelproblem kanske, föreslår en i gruppen nyktert.

***

– Jag har alltid funderat på det här med galenskap, vem som anses vara galen och hur. Och det har alltid funnits läsare som försökt diagnostisera mina fiktiva personer, ända från första novellsamlingen – "depression", "typisk borderline". Jag hade inte alls tänkt så, jag skrev om människor i brytningssituationer, om deras reaktioner i dramatiska situationer som alla kan hamna i, om hur de tog sig igenom smärtsamma upplevelser. Efter Asfaltsänglar tänkte jag att okej, nu skriver jag om människor som på riktigt har fått en diagnos, kanske jag har nåt slags naturlig fallenhet för ämnet, säger Holmström och skrattar.

Hon hade nyligen läst Jutta Ahlbeck-Rehns doktorsavhandling Diagnostisering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889–1944 och börjat fundera på den historiska platsen Själö och det rikliga stoff som fanns där. Hon åkte dit för första gången och övernattade i ett av gästrummen. Varken Stryparen eller andra plågade själar besvärade henne, tvärtom:

– Jag hade föreställt mig att det skulle vara på något sätt kuslig stämning här, men det var det ju inte. Snarare var det vackert, som en paradisö, och jag tänkte först "nej, hur ska jag kunna skriva om det här, ta i det här slippriga ämnet".

Ett problem var att hon var så tagen av Ahlbecks avhandling, av kvinnoödena hon mött på dess sidor och av Ahlbecks sätt att analysera de gamla psykiatriska diagnosernas maktspråk med Foucault och alla tillbehör. I avhandlingen finns både fallstudier och utdrag ur patientbrev som är väldigt suggestiv och stark läsning. Holmström ville inte skriva för tätt inpå källmaterialet, hon var rädd för att omedvetet parasitera och plagiera, och behövde ta ett ganska långt steg tillbaka för att sen våga ta sats på nytt.

Det ledde till att hon i stället tog itu med thrillern Hush Baby som utkom 2015. Holmström har ett väldigt professionellt och systematisk sätt att berätta om sitt skrivande, märker jag under vår utflykt.

– Det gick fort att skriva Hush Baby, det var ett sätt att komma loss. Det lärde mig också mera om själva hantverket att skriva romaner, hur man utvecklar en intrig till exempel. När det var gjort kunde jag börja med Själö-materialet igen. Det var i och för sig inte lätt att hitta en intrig för en plats där hela idén är att ingenting händer – Själö var stagnation per definition.

***

Ett tema som går igen både i Hush Baby och Själarnas ö är förhållandet mellan mödrar och barn. I den förra en svart kärlek till den egna avkomman som driver människor hur långt som helst i utnyttjandet av andra. I Själarnas ö upplever vi hur Kristina förlorar sina gränser och uppgår i det vrålande spädbarnets gränslösa skräck. Och Elli minns hur hon som liten sett sin mamma bli en annan, "glatt och kall som knivblad" i stället för den mjuka famnens tröst.

– När Kristina är instängd där i stugan med sina barn, det är känslor jag minns från tiden precis efter att jag hade separerat från mina barns pappa och det yngre barnet var bara åtta månader. Det kändes som om vi bara var inne i den där tvåan, inlåsta i ett år, ibland kunde vi inte ens gå ut. Det tillståndet rymde en massa känslor, också symbiosens negativa sida. Och å andra sidan har jag funderat på hur barnen upplever det när mamma inte vill, orkar, kan?

Var det skrämmande eller lugnande att utforska de där hemska känslorna i text när hon själv levde så pass nära dem, undrar jag.

– Jag tror att det var riktigt bra att göra det och att erkänna att också de finns, för mig själv och andra. För barnens del hoppas jag att så länge det goda överväger så tar de inte skada av de enstaka tillfällen när man stöter bort dem. I Ellis fall är det ju så att hon mest hela tiden upplever att hon blir avvisad, undanskuffad, bortskickad.

***

Romanens Kristina är helt uppenbart psykotisk under långa perioder, men det är svårare att se vad det egentligen är för fel på Elli.

– Hon är väl närmast hysterisk, enligt sin tids definition. Om jag själv hade varit tonåring på den tiden [tidigt 30-tal] och gjort sådant som jag gjorde under mina egna tonår så hade jag säkert varit inlåst nånstans, säger Holmström.

Diagnos, makt, vård, straff – det är sånt vi inbjuds att tänka på när vi läser om patienterna Kristina, Elli, Karin och Martha, om sköterskan Sigrid och om den snälla prästen Erlands hustru Amalia. Alla är på olika sätt hårt insnärjda i ett patriarkalt samhälles regler om sjukt och friskt, rimligt och orimligt, brottsligt och sjukligt.

Men även om man med Jutta Ahlbecks forskningsprosa eller Johanna Holmströms fiktion som redskap försöker förstå vilka utslag de här begreppen gav i enskilda kvinnors liv under olika perioder, måste man väga in också det här:

– En stor del, kanske största delen, av patienterna på Själö var väldigt sjuka och det fanns ingen annan plats för dem. Alternativet var att de skulle ha levt i "frihet" på gatan eller prostituerats. De var försvarslösa, för många av dem var Själö det bästa alternativet.

***

Vi har åkt bil och båt till ön, traskat runt där bland kor och höstblommor och turister, klättrat över stättor och upp på den höga strandklippan Tyttökallio där patienterna – de verkliga och romanens – brukade sitta och titta på kvällssolen och ibland ha brasor. Vi har talat en del om ditt och datt men mest om böcker och författarskap.

Själarnas ö är Johanna Holmströms sjunde bok och hennes fjärde roman.

– Jag hajar till när jag inser det, jag är trots allt bara 36 år gammal. Ska jag ge ut bok efter bok hur länge som helst? När blir folk trötta på mig och när blir jag trött på mig själv och på att skriva?

Jag kunde väl ha svarat "Ha förtröstan!", för Johanna Holmströms författarskap vilar inte särskilt tungt på hennes personliga biografi. Det kombinerar inläst stoff, fantasi och inlevelse på ett sätt som borde räcka en bra bit framåt.

Men det sättet att arbeta har också sina risker. Hennes föregående roman Asfaltsänglar handlar – bland annat – om tonåringar med muslimska föräldrar och/eller invandrarbakgrund. Själv är hon en infödd finlandssvensk uppvuxen i Sibbo.

"Jag tycker inte att vita skandinaver ska skriva dessa böcker. Sluta parasitera på andra kvinnors berättelser!" skrev en rikssvensk recensent (Aftonbladets Lidija Praizovic) om boken och bokstaverade därmed den enklaste tolkningen – "tassarna bort från erfarenheter som inte kunde vara dina egna" – av diskussionen om kulturell appropriering, då ännu rätt okänd i Finland.

– Först förstod jag inte ens hur det gick att tänka sig att författare inte skulle kunna använda andra människor som material. Men det är ju precis det som är appropriering, och du har inte rätt att ta vad som helst av andra, säger Holmström på det lidelsefritt sakliga sätt hon ofta verkar ha.

– Men å andra sidan ... Många som säger att man inte alls får röra berättelser från andra kulturer, de verkar ändå utgå ifrån att den västerländska kulturen får användas av vemsomhelst, den är allmängodset. Det blir underligt på det sättet att då är "vårt" det som är oändlig resurs och rikedom, det som räcker till för alla, en skål som aldrig töms – medan "de andras" är liksom begränsat, något som kan ta slut, en skål som bara blir tommare varje gång någon plockar ur den. Men så är det inte, för alla kulturer fylls på hela tiden, förändras, förnyar sig, inte kan de "ta slut" eller förminskas för att någon tar av dem. Det är att gå i sin egen fälla att tro att den egna kulturen är underlägsen och behöver skyddas, att ingen utomstående får ta ur den. Då kan man måla in sig i ett hörn också, ett läge där man bara får skriva berättelser om sig själv, sin egen kropp och hudfärg. Man blir en representant och nischad, man försvarar sitt eget hörn men blir samtidigt bara sitt eget hörn. Men det här måste diskuteras förstås.

Johanna Holmström uppträder på Helsingfors bokmässa fredag 27.10 kl. 13.30 på Edith Södergran, lördag 28.10 kl 10.30 på Totti, 15.00 på HBL-scenen och 15.30 & 18.00 på Edith Södergran.

Själö

1619 grundades här ett hospital för spetälskepatienter. Den sista spetälskepatienten på ön avled 1785.

Efter Stora ofreden hade man skickat också psykiatriska patienter till ön, och när spetälskan försvann användes anläggningarna enbart för det ändamålet.

Sjukhuskomplexet i nyklassicistisk stil, som på 1850-talet ersatte de gamla förfallna träbyggnaderna, är ritat av Åbo stadsarkitekt Pehr Johan Gylich.

Från 1889 till 1962 fanns där enbart kvinnliga patienter.

1985 föreslog professor Pekka Halonen, infektions- och virusspecialist vid Åbo universitet, i en artikel i Lääkärilehti att personer med hiv-smitta skulle isoleras på Själö enligt samma princip som de spetälska på 1600-talet. (Förslaget väckte inget större intresse bland vare sig infektionsspecialister eller myndigheter.)

Jutta Ahlbeck-Rehn undersöker i sin avhandling Diagnostisering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889–1944 (2006) antagningskriterier och diagnoser för de intagna.

Numera är en del av sjukhusbyggnaderna, samt kyrkan på ön, öppna för besök under sommarmånaderna.