Sisu eller gilla läget?

God uppslutning. Det blir rätt hård konkurrens om studieplatserna på den nya klasslärarutbildningen vid Helsingfors universitet, vars huvudbyggnad syns på bilden.Bild: Vesa Moilanen

Att gilla läget är inte detsamma som att ha sisu. Den som har sisu, den stretar på, men förhåller sig bara till sig själv.

Jag var tjugo år gammal och promenerade i mörkret längs med en motortrafikled i Sollentuna i Sverige. I handen hade jag en full bensindunk. Någonstans halvvägs på väg tillbaka mot min torrkörda Nissan Cherry insåg jag med hela kroppen att "sisu", den hyllade finländska grundattityden till motgångar och utmaningar, inte handlar om att aktivt välja, utan om att benämna det enda möjliga. Vad skulle jag ha gjort? Satt mig ner och väntat fem år på att mobiltelefonerna skulle komma ut på marknaden? Lämnat bilen kvar och tagit bussen? Klart jag måste få bilen tankad.

Jag blev kvar i Sverige över 15 år efter den första hösten. Sisu, och mycket annat med direkt anknytning till Finland, bleknade. I Sverige har man inte sisu. När man drabbas av motgångar och är tvungen att fortsätta gäller uttrycket "gilla läget". På samma sätt som med sisu handlar det om att förhålla sig till en situation man inte kan påverka.

Men att gilla läget är inte detsamma som att ha sisu. Den som har sisu, den stretar på, men förhåller sig bara till sig själv. Går mot bilen med bensindunken slängande mot benet med bilarna brusande förbi, men bryr sig inte. Tömmer dunken i tanken, kör i väg och ser sig inte om. Inåtvänd och ensam, visst, men samtidigt självständig och med integritet. Att gilla läget är att vända upp blicken mot världen, och accepterande förhålla sig till den. Det är inte det starkaste av engagemang, men innebär ändå att man interagerar med omständigheterna.

Jag är optimist. I mitt arbetsrum har jag därför dragit upp gardinerna både mot gården och korridoren, och försökt förhålla mig till den finländska universitetsvärldens förändringar på ett så kallat konstruktivt sätt. Åren i Sverige har också gjort att omständighetsorienterat lägesgillande ersatt stoiskt uthärdande.

Man kan få mycket gjort om man är en av dem som tittar upp.

Men den som gillar läget, den medverkar också till att upprätthålla och förstärka den tvingande omständigheten. När jag läser om överbibliotekarie Kai Ekholms uppsägningsvägran, och några veckor senare läser Fredrik Soncks fina intervju med kritiska filosofen Joel Backström i HBL, inser jag att jag kanske gillat läget lite väl mycket.

Som många andra som har lite ledningsansvar vid universitet har jag ingen tidigare erfarenhet av nedskärningar. Jag har hamnat där jag hamnat för att jag kunnat navigera i en i de flesta fall öppen, ärlig och meritbaserad konkurrens om tjänster och anslag. Det systemet förutsätter hårt arbete och goda resultat, men också väderkorn för nya möjligheter. Lite fyrkorienterad opportunism, helt enkelt.

Det som fungerar i medvind är inte lika klokt i motvind. När vi tittar tillbaka på nedskärningsåret 2016 vid universiteten tror jag vi kommer att slås av att den attityd som dominerade visade sig vara så svensk i sin accepterande lägesorientering och samtidigt så finsk i sin frånvända individualism. Vi strejkade inte, vi gick inte hem. I stället gillade vi läget, var för sig, och gjorde, med de bästa av föresatser, vad vi kunde för att det skulle bli så bra som möjligt för just oss.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00