Sista tåget

Vi frågar oss ju ofta om vi kan lära oss av historien och mitt svar är att vi inget kan lära oss om vi oroar oss för att den upprepar sig själv.

För några år sedan översatte jag en bok av Jukka Tarkka. Som i alla böcker fanns där en del fel. Det är ofta översättaren som hittar felen, eftersom texten måste omformuleras, vilket kan leda till att något som i originalet har uttryckts mer svepande nu måste få en mer definitiv skepnad. Då kanske man kontrollerar något man annars inte hade haft någon anledning att fördjupa sig i, och inte sällan förekommer där något felaktigt.

När jag kontaktade Tarkka och räknade upp vad jag hade hittat, konstaterade han lugnt att översättaren är författarens hårdaste kritiker och bad mig vänligen rätta felen.

Den noggrannhet översättaren ibland tvingas till har också en annan dimension. Orden och texten blir mer intensiva. En enkel fras, som vid vanlig genomläsning slinker förbi hjärnans receptorer, kan vid översättning komma i ett nytt ljus och väcka nya associationer. Orden blir helt enkelt tyngre. På gott och på ont ibland.

Detta har hänt mig nu. Jag håller på att översätta ambassadör René Nybergs fina bok Viimeinen juna Moskovaan till svenska. Nyberg blev först i tonåren medveten om att hans mamma var judinna. Mamman hade gift sig med en kristen, Renés far Bruno, med den påföljden att hennes familj försköt henne. All kontakt bröts. Samtidigt utbröt andra världskriget och kontakterna med de judiska släktingarna på annat håll försvårades ytterligare, för att inte tala om alla de fall då släktingarna försvann mer eller mindre spårlöst.

Nyberg har försökt spåra det som har gått att spåra. Resultatet är en bok med många bottnar. Det personliga, det allmängiltigt historiska och berättelsen om hans mosters flykt undan tyskarna med "det sista tåget till Moskva".

Det kunde vara att översättaren, i detta fall jag, i en annan tid hade översatt boken med det vanliga måttet av förfäran över de mörkaste dragen av europeisk samtidshistoria. Vid sidan av Nybergs berättelse har det ju skrivits också många andra fina böcker om den perioden. Men det finns något i samhällsatmosfären i dag som gör att texten i Nybergs bok nu berör på ett mer ödesdigert sätt.

Vi frågar oss ju ofta om vi kan lära oss av historien och mitt svar är att vi inget kan lära oss om vi oroar oss för att den upprepar sig själv. Däremot tror jag att det är viktigt att se vilka krafter det är som driver mänskligheten till de katastrofala felslut som sedan tar sig uttryck i till exempel just förra seklets två världskrig. De destruktiva krafterna är allmängiltiga, det hur de utlöses varierar.

Nybergs bok förstärker min oro över var vi hamnar när vi nu igen är färdiga att låsa in människor i läger. Eller när vi skärper våra regler om vilka som kan anses ha rätt till ett människovärdigt liv. Vart leder upprustningen? Vad följer på de aningslöst höjda tonfallen om andras aggressivitet, modell första världskriget?

Listan kan göras lång. Betydligt kortare är listan på de politiker som vill formulera farorna och slå till bromsarna innan det är för sent.

Geo Stenius journalist

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00