Sipilä bryter dödläget med universiteten

Bild: LEHTIKUVA / VESA MOILANEN

Regeringen och universiteten är förvisso inte magnetiska motpoler, men att påstå att det skett ett närmande vore en överdrift.

Statsminister Juha Sipilä (C) öppnar för att universiteten kunde få en större del av sina statsanslag direkt, och att andelen projektfinansiering minskar. Det är ett välkommet förslag bland akademikerna som stått på barrikaderna mot Sipiläregeringens "bildningsfientliga" sparpolitik.

Sipilä kastade fram tanken i sitt tal på Professorsförbundets och Forskarförbundets seminarium på fredagen. Den föll i god jord av två anledningar: dels antyder statsministern att universiteten kanske vet bättre än makthavarna vad det är värt att forska i, dels slipper professorer och universitetslektorer öda dyrbar arbetstid på ansökningar om projektpengar som sällan beviljas.

Sipiläs förslag är otippat, och enligt Professorsförbundets ordförande Kaarle Hämeri rentav otrendigt i tider där konkurrens anses ge bästa resultat. Sipilä anser ändå att projektfinansieringen har gått för långt.

Detta samförstånd är ändå bara en slev av det murbruk som behövs för att återuppbygga förtroendet mellan regeringen och akademikerna. Sipilä erkänner att förtroendet är svagt, men poängterar att de svåra besluten är förbi och att universiteten behövs i statens jakt på tillväxt.

Forskarförbundets ordförande Petri Koikkalainen noterar att Sipiläs ton saknar den arrogans regeringen tidigare visat gentemot akademikerna. Han sticker ändå inte under stol med att Sipiläs uppfattning av omvärlden, och recepten för att lösa problemen, är som tagna ur en annan verklighet.

Statsministern har då än en gång sagt att skuldspiralen ska botas med bättre konkurrenskraft. Han berättigar regeringens sparpolitik med ansvar för kommande generationer. Detta ansvarstagande beskriver han som en värdering i balansgången med andra värderingar (som bildning). "Det är lätt att peka finger mot en av värderingarna", lyder hans svar på universitetens upprop för bildningens framtid.

Diskrepansen i synsätt är stor. Hämeri säger att de dåliga statsfinanserna inte är universitetens fel – de utexaminerar fler potentiella skattebetalare än någonsin. Blir dessa utan jobb kunde blicken riktas mot näringslivet. "Har det förnyat sig lika mycket som vi?"

Koikkalainen inflikar att akademikerna ser utbildning som en investering i framtiden medan Sipilä ser den som en utgiftspost i statsfinanserna. Men han noterar också att regeringen lovat att utbildningen inte ska kringskäras mer, att staten tvärtom ska investera i den.

Sipilä nämner regeringens 17 miljoner euros satsning på ett genomcenter, ett nationellt cancercenter och en biobank. Ingen säger nej till det, men professor Jukka Corander som lämnat Helsingfors universitet för lukrativare forskarjobb i Oslo varnar för att splittra pengarna för mycket.

HU-professorn Anu Kantola är orolig för att våra universitet blir för engelskspråkiga – utan undervisning och publikationer på inhemska språk förlorar samhället en högklassig debatt och vitalitet. Hjärnflykten oroar också. Kantola och Corander bedömer att toppforskare som åker utomlands för att deras forskning inte uppskattas hemma inte kommer tillbaka.

Coranders främsta budskap är att universiteten gör den största samhällsnyttan om de koncentrerar sig nästan enkom på basforskning och undervisning. Han hänvisar till källor inom näringslivet som också menar att det är vettigast om företagen själva tar fram innovationer och universiteten håller sig till basforskning. "Man kan inte på förhand veta vilken forskning som blir toppforskning."

Statsministern köper merparten av Coranders resonemang, men säger att man också måste våga sig på mer tillämpad forskning i samarbete mellan universitet och företag.

Statsministern måste skynda vidare innan Corander anför sin andra tes, och det är synd, för Corander säger att norska universitet är som paradis då halva personalen är administrativ. Det effektiverar den forskande och undervisande personalens jobb. Hos oss däremot ser regeringen förvaltningen som en belastning.

Mer dialog hade också behövts om Hämeris och Koikkalainens vision om en långssiktig bas för utbildningen. Den påminner om universitetens grundlagstryggade autonomi visavi utbildningspolitiken. I klartext: politikerna styr pengarna till vissa forskningsområden (och bort från andra). Forskarna frågar sig om politikerna säkert kan identifiera vilken slags toppforskning som genererar mest samhällsnytta.

Att Sipilä räknar upp bioekonomi, miljöteknik, medicin- och hälsoteknologi, smart trafik och digitalisering som fokusområden får samhällsvetarna och humanisterna på seminariet att harkla sig. Hämeri och Koikkalainen säger att det ändå är bättre att Sipilä preciserar vad han vill ha.

Peter Buchert Reporter

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning