Silvestrovs tysta och nostalgiska piano

Pianisten Aleksej Ljubimov och violinisten Stanislav Malyshev.Bild: Heikki Tuuli

Valentin Silvestrovs musik blandar ofta tidsperioder i en nostalgisk attityd till det förflutna. Under pianofestivalen Key Discoveries bjöds publiken på en ypperlig presentation av honom.

KLASSISKT

Pianofestivalen Key Discoveries

Aleksej Ljubimov, piano. Jana Ivanilova, sopran. Stanislav Malyshev, violin. Valentin Silvestrov.

G-18, 24.5

Gästartisten Aleksej Ljubimov på pianofestivalen Key Discoveries spelade en konsert med verk av den ukrainska tonsättaren Valentin Silvestrov. Konserten var ett ypperligt tillfälle att bekanta sig med Silvestrovs musik som ofta – liksom musik av andra sovjettonsättare – blandar tidsperioder i en nostalgisk attityd till det förflutna.

Silvestrovs andra pianosonat (1975) ljöd klangrikt i en stillastående atmosfär. Ett aningen sorgligt ackord upprepades med jämna mellanrum. Mellan ackorden hördes ryckiga gester över klaveret, enskilda tysta toner eller mjukt pianopulver. Då och då uppenbarade sig nätta och melodiösa fragment – minnen av gammal musik. Lågt muller av darrande slag på pianosträngarna inuti pianot ackompanjerade de sentimentala melodierna. Ljubimov spelade lugnt, varsamt och med ett kusligt ekande sound.

Sonaten för violin och piano (1971) var ett förvånansvärt avantgardistiskt verk för att vara komponerat i 70-talets Sovjetunionen. Verket kännetecknas av västliga stilmedel såsom dodekafoni och instrumentalteater. Musikerna skramlade med metallföremål inuti pianot. Emellanåt hördes inget ljud då musikerna endast låtsades spela. På slutet tog violinisten Stanislav Malyshev en tändsticka – tände och släckte den.

Tillbakahållen sentimentalitet

Sopranen Jana Ivanilova uppträdde med sånger ur Silvestrovs sångcykler Tysta sånger (1976–) och Stufen (1986). Ivanilova fängslade lyssnaren med en tystlåten, lakonisk och viskande sångstil. Den dämpade sången framhävde Silvestrovs skugglika förhållande till romantisk repertoar. Texterna till sångerna var kända ryska dikter av Pusjkin, Lermontov, Tiuttjev och Sologub. Stilen lät emellanåt genuint senromantisk, som i När fälten gulnande i vågor bölja till text av Lermontov. Vissa av sångerna var fina, sorgligt dystra, folkvisor liksom Pusjkins Vinterafton.

Allt som allt var Silvestrovs tillbakahållna sentimentalitet i sångerna fascinerande – särskilt då Ivanilova och Ljubimov uppträdde så stilfullt och ledigt. Återhållsamt och suddigt spelade Ljubimov också i Silvestrovs nyare pianoverk Tre stycken för piano (2004).

Silvestrovs senare verk för violin och piano Post Scriptum (1997) och A Winter Night's Music (2004) ljöd extremt gåtfullt. Post Scriptum började med skalor och ackord som tagna ur Mozart eller dylik klassisk repertoar. Senare frös musiken till så att pianot och violinen länge spelade endast små mystiskt ekande motiv. Mot slutet hördes sockersöta melodier i en underligt likgiltig stämning. Verket En vinternattsmusik presenterade två olika satser – en kallsinnig tango med habanerarytmer och en fundersamt långsam serenad – över ett ljudband med vinande vind.

Dante Thelestam

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00