Shrek är en sagokaramell

SICKET SAMSPEL. Petrus Kähkönen som Shrek och Matti Leino som åsnan hittade precis rätt karaktär i både röst, fysiskt spel och allmän utstrålning.Bild: Tapio Vanhatalo

Shrek är en njutningsfull helhet med godsaker för både vuxna och barn.

MUSIKAL

Shrek

Text: David Lindsay-Abaire. Musik: Jeanine Tesori. Regi och översättning: Kari Arffman. Koreografi: Jyrki Karttunen. Scenografi: Samuli Halla. Dräkter: Anna-Leena Kankaanpää och Tuovi Räisänen. Ljus: William Iles.

Helsingfors stadsteaters premiär på Peacockteatern 25.8.

Det krävs kunnande för att göra bra underhållning, och äntligen börjar musikalkunnandet verkligen ha bredd i Finland.

Helsingfors stadsteater hör till dem som gått i bräschen och vid det här laget är musikalmaskinen väloljad. Höstens musikal är en sagohistoria för hela familjen: Shrek, den gröna jätten, bekant från flera tecknade filmer.

Helheten är njutbar. Barnåskådaren har sitt roliga, den vuxna sitt, med allt från rap-och-fis-humor till snabbt frambubblande humoristiska referenser till dagens finska samhälle (Dolda liv, Jorma Uotinen med mera). Man kör heller inte över allvaret. Det som förenar huvudpersonerna i denna saga är ju tragiken i att ha blivit övergiven av sina föräldrar. Dramaturgin fungerar för det mesta utmärkt – trots att det handlar om en road movie blir det inte alltför sönderhackat.

För den vältrimmade regin svarar, precis som vid Finlandspremiären i Jyväskylä för några år sedan, stadsteaterns blivande chef Kari Arffman. En aning lång är föreställningen kanske, speciellt med tanke på små tittare.

Gammaldags godis

Shrek är en saga, och det får synas. I dagens värld med teknik, 3D-animationer och gud vet vad njuter jag av att se en gammaldags teaterkaramell – när draken flyger omkring på scenen buren av svartklädda assistenter kan jag inte låta bli att tänka på Helsingfors stadsteaters dansgrupps nuvarande ledare Jyrki Karttunen och hans uttalade förkärlek för B-filmer. Det får synas att det är teater det handlar om!

Karttunen står också för koreografin denna gång och lockar framför allt fram ett läckert scenutspel av sina dansare. Modellen med musikalinsatser och egna dansverk tycks fungera, men enbart musikalmedverkan motiverar knappast dansare av denna nivå – hoppas alltså att staden och stadsteatern inser vilken pärla man har här, och inte låter den stryka med trots de aktuella finansieringskrumbukterna.

Allt står och faller ändå med huvudrollsinnehavarna, och åtminstone premiärbesättningen var en riktig fullträff. Petrus Kähkönen som Shrek och Matti Leino som åsnan hittade precis rätt karaktär i både röst, fysiskt spel och allmän utstrålning. Kähkönens tenor klingade skönt såväl i enkla visor som i mer rivig rock, medan den pladdrande åsnan gjorts till en riktig soulman, komplett med svängande höfter och falsett.

Antti Timonen har den välslipade musikalrösten, men fick som lord Farquaad dessutom extra fysiska utmaningar att bita i, vilket han klarade med glans. Prinsessan Fiona hör säkert till de roligare kvinnliga huvudrollerna för en musikalartist, och erfarna Anna-Maija Tuokko tog ut allt hon kunde, även om rösten emellanåt klingade onödigt spänt. Bland kvällens sångliga insatser bör också Raili Raitalas drake nämnas, och Emilia Nymans festliga dubbelroll som sockerfé och pepparkaksgubbe. Den fräsigt spelande 13-mannaorkestern under ledning av Risto Kupiainen var säkerheten själv.

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00