Showig och sketchartad föreställning

Lek renons på allvar i Huonosti vartioitu tyttö. På bilden Heidi Naakka, Jyrki Karttunen, Johannes Purovaara och Mikko Paloniemi.Bild: Marko Mäkinen

En serie uppbrott som inte vill bli av, ett sökande efter sig själv med ett tillhörande prövande av olika identiteter och en vilja att bli sedd och bekräftad av en frånvarande pappa, är exempel på trådar som nystas upp och varieras i Helsinki Dance Companys nya Huonosti vartioitu tyttö.

Helsingfors stadsteater/Helsinki Dance Company: Huonosti vartioitu tyttö.

Koreografi: Jyrki Karttunen.

Scenografi och ljusdesign: Jukka Huitilia.

Kostymdesign: Karoliina Koiso-Kanttila.

Musik och ljuddesign: Aleksi Saura.

Maskering och frisyrer: Milja Mensonen.

Dans: Heidi Naakka, Jyrki Karttunen, Jyrki

Kasper, Mikko Paloniemi och Johannes Purovaara.

Lilla scenen 10.10

Hela föreställningen, med koreografi av Jyrki Karttunen och specialkomponerad musik av Aleksi Saura, fokuserar sig på "den illa vaktade flickan". Perspektiven växlar mellan dröm och verklighet med tyngdpunkt på drömmen, på det fantastiska och det otroliga.

Verktiteln Huonosti vartioitu tyttö är lånad av en förromantisk balett – La fille mal gardée – med över tvåhundra år och många olika utföranden på nacken. Utöver två korta musiklån och en lite naiv, (vuxen)sagolik intrig, har denna föreställning inget med baletten att skaffa.

Jukka Huitilas scenografi och ljussättning med en isolerad bensinstation som säte för lika fantastiska som osannolika händelser (och upprepade elavbrott), får mig väldigt tidigt att minnas stämningen i Percy Adlons film Bagdad Café. Till skillnad från den finns här inga utomstående, bara flickan och fyra enhörningar, som i sin pastellfärgade utformning förkroppsligar My little pony-estetiken.

Heidi Naakka i rollen som flickan är färgstark, driftig och elastisk i tal, sång, dans och i olika grader av publikkontakt i den showiga och sketchartade föreställningen. Jyrki Karttunen, Jyrki Kasper, Mikko Paloniemi och Johannes Purovaara agerar som enhörningar oftast som grupp och kollektiv utan särdrag. Bland dem sticker ändå Johannes Purovaara ut via sin individuella karaktärisering, liksom Jyrki Kasper via sin nyanserade och luftiga dans. När mansgruppen agerar som karikatyrer av män i täckjackor och yllemössor på diskogolvet, får de skrattsalvor som bifall. Lika rolig är inte karikatyren av det kvinnligt stereotypa utmanande poserandet.

Som koreograf har Jyrki Karttunen länge och ofta gett prov på en speciell förmåga att med lätt hand behandla djupa, existentiella teman. Här finns eventuellt samma ansats men när det blir mera lek på lek, renons på allvar, kontraster och utveckling samt en viss otydlighet i vad som distanseras och varför, riskerar man att i längden bli avtrubbad. Det finns givetvis något i sig charmigt i det drömlikt spretiga, hafsigt infallsrika och osannolika men mera behövs för att göra helheten till något mera än summan av sina beståndsdelar.

Jan-Peter Kaiku

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08