Show med buller och bång

Släpp loss vilden. Under dessa stiliga kostymer döljer sig två synnerligen fysiska scenpersonligheter, Jarkko Lahti (t.v.) och Antti Paalanen. Bild: Ulla Nikula

Jarkko Lahti och Antti Paalanen vet hur man släpper ut vilden på scenen.

SCEN/MUSIK

Miehemme hiidellä. Jarkko Lahti & Antti Paalanen, Musikhuset, Black Box 7.4.

Skådespelaren Jarkko Lahti och musikern Antti Paalanen blev bekanta i samband med Karleby stadsteaters uppsättning av Peer Gynt 2013, och har fortsatt samarbetet med tvåmansföreställningen Miehemme hiidellä. Föreställningen blir snarast en tour-de-force, ett visitkort på vad dessa två karismatiska konstnärer är kapabla till. Helhetsdramaturgin är rätt rå, så jag ser fram emot ett fortsatt samarbete, gärna med lite mera innehållsmässig röd tråd.

Energinivån är hög och intensiv. Dragspelsdoktorn Antti Paalanen har hittat en oerhört fungerande stil för solospel: när han dunkar i gång med dragspel och stompbox kan man inte undgå att ryckas med. Röstanvändningen bidrar med strupljud och skrik, det stöder stiligt helheten. Numera verkar Paalanens musik flyta fram så enkelt att man nästan glömmer vilken lång process som ligger bakom utvecklingen. Största delen av musiken denna gång var bekanta hits, främst från hans senaste skiva Meluta.

Karismatisk scennärvaro

För den stora allmänheten är Jarkko Lahti säkert mest känd för huvudrollen i fjolårets mest omtalade film, Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv, men för mig själv är nog hans verksamhet i Ruska Ensemble en nyckelfaktor. Ursprungsfolkens kultur som inspirationskälla har säkert varit en lyckad port till många sorters uttryck. Lahti använder sin röst oerhört skickligt, i allt från jojkaktiga melodier till stämningsfullt deklamerande på samiska (!), men framför allt är han en oerhört fysisk scenpersonlighet. Då han efter att ha inlett med röstseanser första gången rockar loss med hela kroppen är det svårt att sitta stilla, så elektrifierande är han.

Många inspirerande ingredienser alltså, även om föreställningen var rätt ojämn. Bägge herrarna har helt tydligt fallenhet för att släppa loss vilden inom sig på scen. Men man behöver också oaser emellanåt, och i dem hade man inte så lätt att hitta stilen. Lahtis tolkning av Peer Gynts monolog gav vinkar om vad man kunde åstadkomma med en god text i bagaget. Kanske ett samarbete med fenomenala duon Puhti, vars ingredienser är aningen liknande, scenkonst och dragspel?

Tove Djupsjöbacka Musik- och danskritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning