Sharp Objects river upp såren

Sharp Objects är en otroligt välgjord serie med en klockren skådespelarensemble. Varje liten detalj framstår som genomtänkt, dessutom har serien ett bra grepp på missbruk och självskadebeteende.

Ett nytt avsnitt av Sharp Objects publiceras på HBO Nordic varje måndag.

Journalisten Camille Preaker (Amy Adams) mår inte bra. Inom loppet av de första tio minuterna av Sharp Objects blir det uppenbart att tv-seriens huvudkaraktär inte bara har enstaka vardagliga problem och ytliga skrapsår. Hon är trasig på en betydligt djupare och mera omfattande nivå.

När hennes chef på tidningen i St. Louis, Missouri, säger att hon ska återvända till sin lilla hemstad Wind Gap för att skriva om hur en ung tjej blivit mördad medan en annan är försvunnen gör hon det motvilligt. Hon packar ner tiotals småflaskor med sprit, skräpmat och en kartong med cigaretter innan hon sätter sig i bilen för att åka söderut längs Mississippifloden och till det som en gång var hennes hem. Man följer hur hon kör förbi vägskyltar där hon i stället för städer ser ord som "Du kan fortfarande ändra dig", men ändå fortsätter.

Så lyder upplägget för HBO:s Sharp Objects, en psykologisk thriller som bygger på Gillian Flynns (Gone Girl) bok med samma namn. När serien nu går mot slutet är jag fast. Jag är inte bara nyfiken på hur fallen med de två tjejerna ska lösas och vem som ligger bakom. Jag är också djupt involverad i Camilles öde. Vad har egentligen hänt henne? Vilken sorts barndom har hon haft? Och kommer det bli bättre?

Genomtänkt och snyggt

Sharp Objects är otroligt välgjord. I varje avsnitt får tittaren ytterligare pusselbitar att ta i beaktande. Det gäller delvis de olösta mysterierna med de unga tjejerna, som stadens polis och en detektiv från Kansas, sällan friktionslöst, försöker lösa tillsammans, och som Camille rapporterar om. Tjejernas öden påverkar i stort sett alla invånare i den lilla staden och ju längre serien pågår desto svårare blir det att inte se alla som potentiella gärningsmän.

Utöver det får man nya pusselbitar av Camilles egen historia. Både genom de ofta smärtsamma scenerna där hon interagerar med sin distanserade mamma Adora (Patricia Clarkson) och oberäkneliga halvsyster Amma (Eliza Scanlen), och genom Camilles tillbakablickar.

Skådespelarensemblen är klockren. Adams lyckas fånga in varje nyans av de plågor och sorger Camille har gått igenom utan att det känns överdrivet. Clarkson är likaså enastående som kyliga och tillika sköra överklassfrun Adora. De övriga skådespelarna lyckas porträttera den inskränkta södern i USA väl med allt vad det innebär, som underliggande sexism och rasism.

Dessutom framstår varje liten detalj i serien som genomtänkt. Det finns ständigt nya symboler och ledtrådar att upptäcka i det som Camille ser. Utöver att seriens titel återspeglas i fysiska vassa objekt som figurerar i scenerna, såsom nålar och glas, återspeglas den också i det som inte är synligt vasst – ord som sårar och traumatiska händelser – men som lämnar spår i människor som om de graverats in. Serien har ett bra grepp på missbruk och självskadebeteende, som inte innebär glorifiering och sensationalism. Även om den stundvis är obehaglig att se, visar den också att det inte behöver vara samma våldsbejakande som i många andra HBO-serier.

Sharp Objects skapare har varit tydliga med att det inte blir någon andra säsong av serien. Därför tänker jag supa in allt det sista avsnittet har att ge, och sedan vänta på att Gillian Flynn kommer med nästa hårresande roman som kan göras om till tv.

Anna Lillkung Reporter

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42