SFP, mer än ett Natoparti

Nils Torvalds besökte också Nagu under sin presidentvalskampanj. KSF Media arkiv/Leif WeckströmBild: Leif Weckström

Ministern och debattören Pär Stenbäck framhåller att Svenska folkpartiet just nu kunde bemöda sig om att betona den breda, allmänpolitiska och svenska profil som man traditionellt företrätt, detta för att undvika att väljarna och andra politiska aktörer uppfattar presidentvalets starka Natoprofilering som en bestående förändring av partiets position och linje.

Presidentvalets resultat har sjunkit in och de politiska räkningarna förfaller till betalning. Flertalet av de partier som ställde upp en egen kandidat fick som bekant se sina förväntningar starkt decimerade.

Mitt parti, Svenska folkpartiet, gjorde ett av sina sämsta val genom tiderna. Det kan självfallet bortförklaras med de speciella omständigheterna, detsamma som gäller för betydligt större partiers del. Omvalet av en populär president räcker ju rätt långt som förklaring.

Men det finns ändå anledning att granska den profil SFP fick under kampanjen genom kandidatens starka Natoengagemang. Men först några synpunkter på frågan om SFP alltid bör ha en egen kandidat i ett presidentval.

Traditionellt har partiet motiverat behovet av en sådan med en önskan om att hålla leden samlade, att inte tvinga trogna väljare att stanna hemma eller rösta på ett annat parti. Man har ansett att det kunde leda till röstbortfall i nästa val om partiet inte är med i leken.

Man kan ställa sig frågan om resonemanget håller när SFP med egna kandidater i tre val lyckats samla bara runt en tredjedel av sin röstpotential? Partiets trognaste väljare har stött dem, men just dessa väljare skulle sannolikt ändå ha återvänt i nästa val, även utan en egen presidentkandidat.

Ett annat argument kunde kallas Lillan Rehn-syndromet. Det kunde ju hända att den egna kandidaten "skräller" och utan att lotta kan man inte vinna huvudvinsten. Men ett sådant lyckokast förutsätter nog att kandidaten har en stark riksplattform och goda opinionssiffror långt före nomineringen.

Det tredje argumentet som framförts är att en presidentvalskampanj erbjuder en möjlighet att lyfta upp en för partiet (och finlandssvenskarna) viktig fråga. Med tanke på presidentens mandat bör denna numera ligga inom utrikes- och säkerhetspolitikens sfär.

Jag vet inte om detta tredje argument motiverade SFP och i hur hög grad Natotemat var Nils Torvalds eller partiorganens val. Tillfrågade är svaret säkert: I samråd. Partiledningen kan ju falla tillbaka på ett partidagsbeslut om Natomedlemskap, berett under Carl Haglunds ordförandetid. Natostödet är förhållandevis starkt bland partiets väljare, men väljarkåren är delad, såsom i de flesta partier.

Jag vill inte påstå att Natoparollerna som sådana ledde till ett dåligt valresultat, det låg kanske ändå i korten. Emellertid kan de få andra konsekvenser. Det slog mig då omvalda president Sauli Niinistö på sin presskonferens talade om SFP:s Natokandidat och tillade att han själv befann sig på samma linje som kandidaterna Pekka Haavisto och Matti Vanhanen.

Jag hör till dem som tror att ett eventuellt Natomedlemskap endast mognar om sittande president, regering och en klar riksdagsmajoritet kommer till slutsatsen att det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde avsevärt försämras. Då, men först då, mäktar den politiska ledningen övertyga en motsträvig folkopinion om att detta steg måste tas i nationens intresse. Att frågan skulle lösas genom att några partier använder den som kampanjtema, förefaller orealistiskt.

Torvalds ville vara vägvisare och tala klarspråk. Bör då Natoanhängarna vara nöjda över hans insats? Knappast, eftersom profileringen illustrerade för de andra partierna att frågan inte tänder väljarna. Den fick nu en misslyckandets stämpel som ger grönt ljus för andra att hålla den borta från dagordningen. Säkert fick Torvalds sympati för sin linje, främst bland Samlingspartiets väljare, men den materialiserades inte i röster.

Jag respekterar Torvalds övertygelse, men konstaterar samtidigt att han grundligt felbedömde frågans mobiliserande kraft. Väljarna är i stort sett nöjda med president Niinistös linje: Nära samarbete med västvärlden, med Natooptionen som ett viktigt säkerhetspolitiskt instrument, med en klar signal till Ryssland att den kan inlösas om läget så kräver. – Torvalds spådom om ett sammanbrott av det nuvarande ryska systemet är intressant, men en rätt diskutabel vision. Ironiskt nog kan det vara så att man i Moskva i dag tackar för det lugnande beskedet att partiet med Natomedlemskap som kampanjtema samlade 1,5 procent av rösterna i grannlandets val.

Vilken är då den politiska räkning som nu ligger på SFP:s bord? Om jag understryker vikten av att partiet snabbt och synligt återgår till dagordningen, det vill säga till att driva de närfrågor som partiet mäktar med och bäst kan: sjukvården, språket, oppositionspolitiken i stort, så säger man att detta är en självklarhet. Men det är ändå allt skäl att beakta att presidentvalet kan lämna sina spår, inte minst hos de närmare hundratusen väljare som inte nu valde SFP. De behöver veta att SFP inte i kommande val fungerar som en ensidig plattform för denna eller någon annan fråga.

Det troliga är ändå att SFP:s traditionella väljare förblir partiet trogna. Men vinster eller förluster avgörs av en liten marginalgrupp och den behöver lämplig själavård för att ge partiet sina röster nästa år.

Liknande budskap kunde också formuleras med tanke på de övriga partierna. Under sex år kommer vi att ha en president med ett starkt utrikes- och säkerhetspolitiskt mandat. Det återspeglar sig säkert på den regering som bildas 2019, i vilken SFP gärna vill vara med. För SFP-fältet och de svenska frågorna är detta oerhört viktigt, klart viktigare än att enskilda partidagsbeslut av Natotyp skall drivas i nästa regering. En fortsatt Natoprofilering ger oanade möjligheter för SFP:s motståndare att spela ut partiet, med hänvisning till att det krävs konsensus i säkerhetspolitiken. – Jag är övertygad om att SFP:s ledning är medveten om de risker och möjligheter som är förknippade med nästa års förhandlingar.

I samband med inspelningen av den serie om president Urho Kekkonen som i åtta delar nyligen sänts över TV1 och i radio (på finska), blev jag påmind om ett av hans favorituttryck, Pirandello-citatet "Allting är vad det ser ut att vara". Det kan också gälla den profil som SFP kanhända fick, medvetet eller omedvetet, i det gångna presidentvalet.

Pär Stenbäck minister