Sextio nya kärnkraftverk är under byggnad i världen

Bild: Wilfred Hildonen

Västvärldens låga tillbyggnadssiffror beror främst på låg befolkningstillväxt och att ny teknologi har gjort det möjligt att förlänga ett kärnkraftverks livstid i många fall från 40 till 60 år.

En sista konstgjord andning för atomkraften är ingen renässans skriver Ulla Klötzer (HBL Debatt 2.8). Vi kan tycka vad som helst om kärnkraft som hon vill kalla atomkraft, men egentligen borde kallas fissionskraft.

Faktum är att 60 nya kärnreaktorer är under byggnad i världen utöver de 450 som är i drift. Dessutom finns det 130 atomdrivna ubåtar i haven som står utanför internationella regelverk. I dag står kärnkraften för cirka 11 procent av världens elproduktion och beräknas stiga till 15 procent. Planer på ännu fler anläggningar finns. Enbart i Mellanöstern: Saudiarabien 16, Förenade Arabemiraten fyra, Iran fem och Jordanien två.

Västvärldens låga tillbyggnadssiffror beror främst på låg befolkningstillväxt och att ny teknologi har gjort det möjligt att förlänga ett kärnkraftverks livstid i många fall från 40 till 60 år, bland annat tack vare ny värmebehandlingsteknologi.

Av de stora europeiska länderna har Frankrike de lägsta koldioxidutsläppen per producerad kilowattimme el, Polen de högsta.

I Frankrike produceras ungefär 75 procent av elektriciteten med kärnkraft. En för stor andel. Målet är att ta ner andelen till 60 procent, men hur detta skall nås har man ännu ingen lösning på.

Kärnkraftens andel borde inte överstiga basbehovet av el, det vill säga cirka 50 procent av den totala produktionen. En kontinuerlig effektreglering ställer stora krav på reaktorns bränslestavar och anläggningens styrning. En säkerhetsfråga.

Sverige har en mycket bra balans där dess åtta kärnanläggningar står för knappa hälften av elproduktionen och den lätt reglerbara vattenkraften för en lika stor andel.

Den intresserade kan gå in på electricitymap.org som visar olika regioners installerade kapacitet och i realtid vad som produceras.

Sverige behöver inga nya anläggningar. Upphör Sverige med elexporten till Finland finns det utrymme på kort sikt för en intern ökning av energiförbrukningen utan större investeringar och ökade utsläpp.

Klötzer går också in på kostnads- och säkerhetsfrågor.

Min personliga syn är att största olycksriskerna finns i kulturer där chefernas auktoritet inte får ifrågasättas (exempelvis Japan) och i länder där man beslutat att köra ner kärnkraften. Unga förmågor söker sig inte till någonting som anses passé och därmed ökar risken för att driften sköts av en mindre kompetent eller för liten personal. Vi behöver inga nya platser, men de nuvarande måste få fortsätta för att säkerställa kompetens och nedkörningar, till exempel Lovisa 1 och 2 ersättas med 3 och 4 förutsatt att man städar upp de gamla anläggningarna.

Beträffande kostnader ser jag förseningen av Olkiluoto 3 som ett resultat av undermålig projektledning och svag förståelse för de finska kraven. Jag råkade för en tid sedan vara på en tillställning i London där kärnkraftverkens juridiska frågor behandlades. Juristen som representerade leverantören för Olkiluoto 3 sade rent ut att man gjort totalt bort sig i Finland med projektet och att detta inte skall upprepas i framtiden. Han visste nog inte att det fanns en finsk åhörare. Hade jag bandat detta utlåtande hade TVO nog sparat betydande advokatarvoden.

TVO borde från början ha tänkt på att i Frankrike sköts projekteringen i stor utsträckning av det statliga elbolaget EDF och i Kina finns ett nationellt intresse att bygga upp ett eget kunnande. Kulturskillnaden kom fram redan med leveransen av de franska kylvattenpumparna till Lovisa 2 som inte fyllde de finska kraven utan byggdes om i all tysthet av finländarna.

Ett av de största sameuropeiska utvecklingsprojekten är att utveckla fusionskraft. I Cadarache i Frankrike byggs en provanläggning för fusionsenergi med internationell finansiering. Kostnaderna för projektet beräknas just nu till 50 000 miljoner euro. Fusionsenergin torde knappast vara en realitet inom 30–60 år. Under denna tid måste vi klara av de växande energibehoven i världen med så små utsläpp som möjligt.

Enbart de tio största städerna i världen kommer att växa på kort tid med ett Finland per stad, och många av dessa inflyttare kommer från landsorten där man lever med anspråkslöst kolfotsavtryck. När dessa människor flyttar in i storstäderna behövs fler hissar, luftkonditioneringsanläggningar, bilar, tåg, varutransporter, kontor och så vidare.

Finland visar en positiv inställning till de stora miljöfrågorna, men den verkliga klimatförändringen drivs av befolkningstillväxten och urbaniseringen i de folkrika länderna. En realitet vi inte får blunda för.

Henrik Immonen Helsingfors

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning