Sex timmar, åtta timmar, tio timmar, tolv

Bild: Mostphotos

Tron på att det moderna, kreativa arbetet kan reduceras till ett par timmars konceptuellt nirvana är ett misstag, skriver Alf Rehn i dagens kolumn.

En arbetsdag är ungefär åtta timmar lång, med pauser för kaffe och lunch, rätt ofta från åtta-nio till fyra-fem. Detta är en så självklar sak för oss att vi väldigt sällan ifrågasätter det logiska i det hela. Jag menar, när till och med en så uppenbar auktoritet som Dolly Parton förevigat denna sanning i sin klassiska "Nine to Five" så verkar det ju lite onödigt att orda om det. Visst, ibland kommer det utopistiska förslag, såsom häromsistens av Li Andersson om att testa sextimmarsdagar i stället, men dessa möts ofta av ett kompakt motstånd och en ovilja att gå in i debatten.

För det låter ju … tja, fel. Vi fick åttatimmarsdagen inskriven i lag 1917, tack vare en envis och idog kampanj från arbetarrörelsen, och sedan dess så har förunderligt lite hänt. Visst, viss flextid har införts, men ser man till den enorma förändring som arbetslivet genomgått under de senaste 99 åren (för så länge sedan är det faktiskt), så är det ett litet mirakel att åttatimmarsdagen överlevt i så gott som samma form.

I viss mån beror säkert detta på att vi människor älskar struktur. Att dela in dagen i tre lika stora block – där ett var går till jobb, fritid och sömn – tilltalar oss. För vissa jobb, vanliga 1917 men allt ovanligare i dag, så var detta också en väldigt logisk ordning. En fabrik med kontinuerlig process måste bemannas 24 timmar om dygnet, och treskiftesarbetet matchade detta perfekt. I och för sig matchar fyra sextimmarspass det hela lika bra …

Vissa saker driver dock på frågan om sextimmarsdagen. Där arbete som dikteras av en maskin och dess stadigt dunkande process inte nödvändigtvis påverkas särdeles mycket av hur inspirerad arbetaren är – och jag säger detta som någon som jobbat på fabrik, i treskiftesjobb – så representerar detta en allt mindre del av allt arbete i samhället.

Argumentet bakom sextimmarsdagen är ju just detta, att en stor del av de jobb vi har i dag är sådana där en inspirerad anställd faktiskt kan åstadkomma mer på sex timmar än en oinspirerad på åtta. Om människor mår bättre och jobbar mer genom att slippa lida de två extra timmarna på jobbet, varför i hela fridens namn insistera på dem?

Samtidigt så missar detta argument en del av arbetets verklighet. Visst, det finns delar av vårt dagliga slit som till och med kunde göras effektivare med kortare arbetsdagar. Men tron på att det moderna, kreativa arbetet kan reduceras till ett par timmars konceptuellt nirvana är ett misstag. Även i de mest kreativa av jobb så finns det rutinärenden som måste skötas, kommunikation att upprätthålla, relationer att vårda.

Experiment i all ära, men är inte det bakomliggande problemet vår envisa tro på att arbete trots allt kan mätas som metervara? Vi käbblar om sex timmar eller åtta, när vår diskussion borde fokusera på hur vi kan bryta med arvet från Marx, nämligen den blinda tron på att arbetets sanna mätetal är tiden och timmarna. Oberoende av om dessa är åtta eller sex.

Alf Rehn professor

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning