Sex illusioner om glesbygden

Hela Finland har aldrig varit bebott och kommer aldrig att bli det. Att ställa urbant stadsliv mot tynande landsbygd är befängt. Det är också en villfarelse att digitaliseringen skapat massvis med nya jobbmöjligheter i glesbygderna.

Yle värmde upp ett välbekant långkok och lyckades för en dryg vecka sedan åstadkomma en mustig debatt i rötmånadshettan. Urbant stadsliv ställdes mot traditionellt glesbygdsleverne och voilà! såsen skar sig, precis som väntat.

I den enkät som Yle lät Taloustutkimus utföra frågades drygt tusen finländare per telefon om de anser att hela landet bör vara bebott, och se bara: fyra av fem finländare vill att hela Finland även i fortsättningen ska vara befolkat och att staten bör trygga servicen även i glesbygder. Majoriteten uttryckte sin oro över den ökande ojämlikheten mellan regionerna.

Frågan var förstås fel formulerad, därför är det på sin plats att punktera några av illusionerna.

1. Hela Finland är inte bebott, har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det.

Människor har i alla tider slagit ned sina bopålar där det finns en chans till uppehälle. Jord- och skogsbruk, jakt och fiske, renskötsel, hantverk, livsmedelsproduktion och industrier av olika slag har kompletterats med teknologi-, turism- och servicebranscher som i sin tur har påverkat folks val av boende.

Över 140 000 hus står nu tomma och övergivna, bostäder på glesbygden blir allt svårare att sälja och ointresset omfattar även ägandet av sommarstugor på svårtillgängliga holmar. Dagens flyttström går i en huvudsaklig riktning, mot städerna.

2. Urbaniseringen är ett faktum och ett globalt fenomen.

Fyra av fem finländare bor i tätorter, och i allt större tätorter. År 1960 fanns det bara 15 tätorter med fler än 20 000 invånare i hela landet, 50 år senare hade antalet fördubblats. Den största tätorten sett till invånarantal är Storhelsingfors med över 1,3 miljoner invånare i dag.

Invånarnas antal minskar i 200 av våra kommuner. Över hälften av Finlands befolkning är nu bosatt i de 18 största kommunerna och 2030 kommer hälften av befolkningen att bo i någon av de 16 största kommunerna, enligt Statistikcentralens prognos.

Som kuriosa kan nämnas att det i 80 kommuner i fjol föddes färre än 20 barn.

3. Glesbygden är inte homogen.

Stadslivet har många gemensamma nämnare men det vi benämner som gles- eller landsbygd varierar stort. Den åboländska skärgården skiljer sig markant från den lappländska ödemarken, och en liten by i inlandet ser annorlunda ut än en by vid östgränsen. Det går inte att svepande ställa stad mot glesbygd, oberoende om det gäller Helsingfors mot Hitis eller Uleåborg mot Sorsakoski i Savolax. Och varför över huvud taget skapa motsättningar, i stället för att inse att det handlar om både och?

4. Distansjobbandet utnyttjas inte.

Digitaliseringen skulle ge många som bor i glesbygden en chans att jobba på distans och underlätta arbetsresorna men arbetslivet är i viss mån ännu konservativt. I många företag väger fysisk närvaro fortfarande mer än mötesdeltagande via nätet. Man jobbar inte "på riktigt" om man inte ibland syns vid kaffeautomaten.

5. Regionpolitiken måste ta de stora städerna i betraktande.

Det är inte detsamma som att vi struntar i resten av landet, det handlar om strukturförändringen. Det är våra största städer, som Helsingfors(regionen), Tammerfors, Åbo och Uleborg, som skapar ekonomin i landet och står för de största innovationerna.

Stadsdirektörerna i våra största städer har makt över landets framgång och Jan Vapaavuori (Saml) är kungen. Hans mandat bygger på över 600 000 medborgare och när borgmästaren för landets huvudstad talar, då lyssnar även Granitborgen. Vapaavuoris visioner påverkar inte bara Helsingfors utan hela landet. Och när fyra städer i huvudstadsregionen enhälligt motsätter sig den planerade social- och hälsovårdsreformen tvingas regeringen förhålla sig till det.

6. Individualismen och den gemensamma nyttan är nya motpoler.

Den politiska debatten behöver föras utifrån även andra faktorer än geografi. Det är för enkelt att ställa det glest befolkade norr mot det allt trängre söder eller ett långsammare öst mot ett livligare väst när vi talar om förändringar i samhällsengagemang och väljarbeteende. Skiljelinjen går inte längre främst mellan stad och landsbygd, även om rurala och urbana områden fortsättningsvis har vissa distinkta intressen och prioriteringar.

Gränsen inom dagens politik dras mellan dem som efterlyser en ökad individuell frihet och dem som strävar efter en gemensam samhällsnytta. Motpolerna i vårt land är kopplade till olika grader av tilltro eller misstro till staten och andra auktoriteter.

Också av den orsaken är frågan om hela landet ska vara bebott politiskt sett en allt större icke-fråga. Om vi ska förstå hur Finland i framtiden ser ut behöver vi erkänna att urbaniseringen och digitaliseringen bara kommer att accelerera.

Susanna Ilmoni Chefredaktör för HBL

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00