Sevärt, men med mindre dragningskraft

Nördar. Caleb McLaughlin, Gaten Matarazzo, Finn Wolfhard och Sadie Sink gör de sympatiska nördarna i Stranger Things.Bild: Courtesy Netflix

Den andra säsongen av Netflixserien Stranger Things lever inte riktigt upp till den första, anser recensenten.

Stranger Things finns på Netflix.

Sommaren 2016 knockade den första säsongen av Stranger Things världen. Eller, ja, åtminstone den generation som var ung på åttiotalet och lätt kunde relatera till de fyra vännerna Will, Dustin, Mike och Lucas, en slags utomhusnördar som inte tvekar att kasta sig upp på sina cyklar, vilket torde vara en helt verklighetsfrämmande tanke för senare tiders nördar som i regel sitter fjättrade vid sina datorer.

För många av oss blev Stranger Things därmed också en smått nostalgisk upplevelse, en inte längre helt ung generations första chans att kollektivt hänge sig åt idealisering av den egna barndomen och lite farbroderligt skaka på huvudet åt dagens degenererade ungar.

Med sin lyckade mix av Steven Spielberg, Stephen King och ett litet mått Twin Peaks, blev den första säsongen på åtta avsnitt också en sällsynt helgjuten historia om några barn som är med om något mycket märkvärdigt. De få avsnitten, den sammanhållna intrigen och den traditionella dramaturgin gjorde att den mest påminde om en miniserie – alltså en filmisk berättelse som till sin struktur har mer gemensamt med långfilmen än med den karaktärsdrivna, långkörande tv-serien.

Min största invändning mot den första säsongen var därför det sista avsnittets cliffhangers – i synnerhet scenen där Will hostar upp en snigelliknande varelse från den skrämmande parallellvärd där han varit fången. Varför inte respektera att den här sagan är slut och inte behöver någon fortsättning?

Nu är den andra säsong som man bäddade för ändå här. Finansieringen ordnade sig (föga överraskande) och produktionen har uppenbarligen varit snabbfotad. De unga barnskådespelarna har varken vuxit ur kläder eller roller, och gör fantastiskt väl ifrån sig, från Millie Bobby Brown som ger Eleven en enveten intensitet till Gaten Matarazzo med sin ypperliga närvaro och känsla för komisk tajming i rollen som Dustin.

Mysterierna hopar sig igen. Will (Noah Schnapp) förföljs av sitt förflutna, Eleven bidar otåligt sin tid, snigelvarelsen växer och bakom småstadens trygga fasad lurar den apokalyptiska fasan.

Serieskaparna bröderna Matt och Ross Duffer visar, i alla fall sett till säsongens fem första avsnitt, att de behärskar sina karaktärer, tidsatmosfären och berättandet. Stranger Things har fortfarande något eget. Man följer gärna med på äventyret.

Men för mig är det inte utan en känsla av "less is more" – eller ännu hellre: "more is less". När det övernaturliga nu etableras som en självklar del av detta åttiotalsuniversum, så mister det också något av sin dragningskraft. När det underliga är förväntat upphör det att kittla. Det är knappast så paradoxalt som det låter, men jag tänker att miniseriens slutna och avgränsade form hade varit öppnare.

Fredrik Sonck Kulturchef

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00