Sessions bjuder på jordnära dansspråk som liknar en lek

Anne Pajunen, Anna Stenberg, Terhi Vaimala, Riku Lehtopolku, Olli Lautiola och Jonna Aaltonen använder sig av olika klädesplagg och tygsjok i Carl Knif Companys verk Sessions. Bild: Yoshi Omori

Klädesplagg blir symboler för olika stadier av en bearbetningsprocess när koreografen Carl Knif undersöker terapiliknande sessioner och mindfullness i det nya verket på Dansens hus.

Dans.

Carl Knif Company/Zodiak – centret för ny dans: Sessions.

Koreografi: Carl Knif. Scenografi och ljusdesign: Jukka Huitila. Ljuddesign: Janne Hast. Kostymdesign: Karoliina Koiso-Kanttila. På scenen: Jonna Aaltonen, Olli Lautiola, Riku Lehtopolku, Anne Pajunen, Anna Stenberg och Terhi Vaimala.

Dansens hus, Erkkosalen 5.5.

Att använda format och uttryckssätt från andra konstformer eller sociala situationer i scenkonst skapar ofta intressant korsbefruktning och nytänk. Det visar tioårsjubilerande Carl Knif Company med det nya verket Sessions på Dansens hus.

I Sessions har Carl Knif som koreograf utgått från något som liknar sessioner i mindfullness eller terapisessioner, för att på och med scenen undersöka möten ämnade att skapa delaktighet, välbefinnande och egenmakt.

Tilltalet i föreställningen är följaktligen välkomnande, omtänksamt och uppmärksammande från början till slut och inriktat på att skapa förtroende. Den väl genomtänkta och tydliga helheten är även lik en lek – eller spelsituation vars regler man lätt förstår och kan känna trygghet i.

Olli Lautiola och Riku Lehtopolku kliver ur och in i skorna. Bild: Yoshi Omori

Att göra detta i den massiva nya Erkkosalen är givetvis en utmaning men även för denna föreställning passar den arkitektoniska eller rumsliga intimiteten mellan läktare och scen som hand i handske. Scenens höjd och konstruktion mjukas upp av de transparenta tygsjok som scenografen och ljusdesignern Jukka Huitila skapat i samklang med handlingens intention.

Växelverkan med eller inkluderingen av åskådarna är föreställningen igenom subtil, otvungen och helt baserad på egna val. Den öppnar sig via andnings- och presentationsövningar samt en varseblivning av den egna tyngden och markkontakten mot en möjlighet att för ett ögonblick komma med på scenen. Dansaren och skådespelaren Anne Pajunen fungerar som en trygg och tydlig instruktör för dessa övningar och möten.

Jordnära dansspråk

Olika grepp på andning, närvaro och blick är det man som åskådare tidigt fäster uppmärksamhet vid i det mogna och mångsidiga sceniska gardets framställning. Dansspråket är jordnära och stabilt med impulsiva utbrott och tydliga poser i en otvungen helhet. Rörelserna snappas upp och kopieras så att samfällda serier tidvis uppstår. Mycket baserar sig på kontakt och reaktioner i gruppen.

De sex dansarna Jonna Aaltonen, Olli Lautiola, Riku Lehtopolku, Anne Pajunen, Anna Stenberg och Terhi Vaimala har erfarenhet och kunnande som kompletterar varandra.

Olika klädesplagg vävs in i handlingen och används installationslikt på scenen. Med tanke på det bärande sessionstemat kan man avläsa dem även som symboler för element eller stadier i en bearbetningsprocess. Detsamma gäller klivandet ur och in i skor.

Jonna Aaltonen (längst fram), Anne Pajunen (i bakgrunden till vänster), Terhi Vaimala och Olli Lautiola. Bild: Yoshi Omori

Föreställningen avslutas med en kort och mera dansinriktad scen i snabbare tempo. I den blir dans, rörelse och musik poängen på ett annat och mera fokuserat sätt än i de tidigare scenerna.

I rörelseavsnitten är relationen till Franz Schuberts Stråkkvintett i c-dur påtaglig. Musiken, som under föreställningens gång också pausas och kompletteras av andra ljud i regi av ljuddesignern Janne Hast, har en luftighet och vidd som mera öppnar upp för scenens handling än understryker eller styr.

Jan-Peter Kaiku

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning