Servicen lämnar en del att önska

Jodie Foster spelar hotellchef, sjuksyster och kirurg.Bild: Matt Kennedy

Hotel Artemis har gott om atmosfär men saknar innehåll.

ACTION/THRILLER

Hotel Artemis

Regi och Manus: Drew Pearce. Foto: Chung-hoon Chung. I rollerna: Jodie Foster, Sterling K. Brown, Sofia Boutella, Charlie Day.

Chelsea Hotel och Hotel California i all ära men Hotel Artemis i Los Angeles, Herrens (eller rättare sagt Hin Ondes) år 2028, är om möjligt ännu märkligare. Det är hit som bovar och busar av alla de slag söker sig på jakt efter vård, en fristad.

Till saken hör att här finns det endast tre grundregler: inga snutar, inga vapen, inte ta livet av andra patienter. Det är så Jodie Fosters "hotellchef", till lika sjuksyster och kirurg, vill ha det. Acceptera eller dra dit pepparn växer!

Kvistig kväll

Som det råkar sig kommer vi in i handlingen under en av de stökigare kvällarna. På stadens gator slåss ordningsmakten mot upproriska demonstranter; det gäller tillgången till rent vatten, en lyxvara.

Som om inte detta vore nog händer det även på andra håll. Här har vi Sterling K. Browns bankrånare som dyker upp i sällskap av en svårt skadad bror. På plats finns också Charlie Days vapenhandlare samt femme fatale Nice, gestaltad av slagsbulten Sofia Boutella som inte heller hon har rent mjöl i påsen.

Om möjligt ännu kvistigare blir det när Fosters "The Nurse" – stick i stäv med reglementet – faller till föga för en vingklippt poliskvinna (Jenny Slate) och Jeff Goldblums kingpin med följe har vägarna förbi.

Tjatigt

Fast nu är ju Hotel Artemis, skriven och regisserad av långfilmsdebutanten Drew Pearce, inte blott en storstadsdystopi med mer eller mindre blodiga uppgörelser under västen. Parallellt med allt detta får vi ta del av historien om Jodie Fosters komplicerade "välgörare", kvinnan som för tjugotvå år sedan stängde in sig på kliniken, i kölvattnet av en tragiskt förolyckad son.

Inte för att man blir så mycket gladare för den skull, så att säga. I Hotel Artemis finns det gott om atmosfär och scenografiskt inspirerade utsvävningar, om pulp fiction och lätt miljöskadad film noir.

Men i övrigt går tankarna till partajpinglan som klätt upp sig (i det här fallet ner sig) och ingenstans har att ta vägen. Underförstått: det vankas mycket yta och lite innehåll. Samt ett humör som stavar till det deprimerat visionära, alternativt visionärt deprimerade, och därmed lite grann tjatiga.

Noteras kan att Jodie Foster här gör sin första filmroll sedan Elysium år 2013, som gammalt och skröpligt, fyllenojigt människovrak. Det kunde ha skett under lyckligare stjärnor.

Veckans tredje biopremiär, Gotti, recenseras inom kort.

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00