Sergio Leones svanesång

Robert De Niros Noodles minns sin ungdom.Bild: Monarchy Enterprises Sarl

Sergio Leones 4-timmarsopus är fortsättningsvis detaljrikt och meditativt, trots att det inte är gjort för tv-rutan.

Once Upon a Time in America, Yle Teema 21.00

Sergio Leone må vara bäst känd för sina stilbildande spaghettivästernopus men i Once Upon a Time in America (1983), regissörens sista film, visar maestro upp en helt annan sida; den långsamma och meditativa, även kontemplativa.

Det är fråga om ett veritabelt epos som i samband med den amerikanska premiären misshandlades vid klippbordet. Dock har Yle Teema den goda smaken att bulla upp med originalversionen som går i mål på knappt fyra timmar!

Resan här går till 1930-talets Lower East Side, till ett kriminellt ingenmansland där Robert De Niros och James Woods judiska – till skillnad från italienska – gangstrar tenderar att välja bort synagogan.

Därav den närmast trollbindande öppningssekvensen där en i bakgrunden envist ringande telefon stjäl uppmärksamheten. Det handlar om Noodles (De Niro) som lyckligt omedveten om de våldsamma uppgörelser som drabbat hans eget gäng tagit sin tillflykt till en kinesisk opiumhåla.

På förekommen anledning väljer han att lämna New York och dess mean streets bakom sig, bara för att trettio år senare göra comeback, nu som en lätt grånad upplaga med en hel uppsjö av minnesbilder under rocken.

Så färdas vi bakåt i tiden (bland annat till tonerna av The Beatles Yesterday, här i en smakfullt arrangerad stråkversion som gör Ennie Morricone och hans tonarkiv sällskap), till ett urbant landskap där den unge Noodles och hans adjutant Max (James Woods i vuxen ålder) gör sig skyldiga till både ett och annat pojkstreck.

Det ena leder till det andra och när Noodles sedan sticker ner en konkurrerande småförbrytare är det sinkabirum nästa. Snacka om yrkesskola.

Once Upon a Time in America är den mest vemodiga av filmer, ett opus där de frekventa våldsexplosionerna inte kommer sig för att skymma utsikten. I filmen finns nämligen också en romantisk ådra; Noodles kärlek till Jennifer Connellys/Elizabeth McGoverns balettdansös, nu Hollywood-aktris.

Men med det inte sagt att Leone skulle sälja sig alltför billigt. Där en Francis Ford Coppola i Gudfadern ägnar sig åt ett visst mått av mytbildning är Sergio Leone något strängare på den punkten.

Så backas det romantiska ledmotivet upp av två genuint otäcka våldtäktsscener och ett karaktärsgalleri som inte direkt ber om ursäkt för sig. Till det kommer en detaljrikedom som närmast saknar motstycke, ackompanjerad av en stadsbild som andas och lever hela vägen från det glada 20-talet till det lätt krapulantiska 60-talet.

Sedan kan man ju fråga sig huruvida en film av den här magnituden ryms i en traditionell tv-ruta. Tempot är kanske inget större problem, långsamhetens lov till trots, men de yttre ramarna tarvar en palett modell större.

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00