Sergeant Peppar med nya kryddor

Django Bates. Bild: Ben Knabe

Beatles melodier är så inprogrammerade i mänsklighetens kollektiva ryggrad att man tillåter till och med tämligen radikala lösningar i de andra stämmorna, skriver Jan-Erik Holmberg.

Jazz

UMO & Django Bates

Savoyteatern 2.11.

En psykedelisk symfoni – så beskrev Django Bates själv idén med att spela The Beatles skiva Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, som i år fyllde femtio.

Storbandet UMO utökat med bland annat tre medlemmar från det danska bandet Eggs Laid By Tigers skulle ha spelat musiken från skivan utan avbrott men det lyckades inte helt, eftersom den entusiastiska publiken ändå applåderade mellan numren.

De utmärkta Martin Ullits Dahl (sång), Jonas Westergaard (elbas) och Peter Bruun (trummor) har med Eggs Laid By Tigers bland annat tonsatt dikter av Dylan Thomas.

Britten Bates, som agerade spindel i nätet vid ett masterkeyboard, har arrangerat Beatles musik med exakt rätt mått nya ingredienser och kryddor. Alla stycken är direkt igenkännliga trots att de i många fall innehåller modiga rytmiska och harmoniska vinklingar. Med rik kromatik och täta intervaller blir effekten lite som med filmmusik. Utan filmen The Shining skulle betydligt färre människor ha hört musik av György Ligeti eller Béla Bartók.

I fallet Beatles är melodierna (vilka Bates inte har petat i) till den grad inprogrammerade i mänsklighetens kollektiva ryggrad att man tillåter till och med tämligen radikala lösningar i de andra stämmorna.

På Bates skiva Saluting Sgt. Pepper med Frankfurt Radio Big Band låter Ullits Dahl närmast som en lämplig sångare för materialet, men i levande form överraskade dansken med stor karisma och personlighet som på intet sätt försökte tävla med eller härma originalen.

Han vandrade in på scenen som om han tappat bort sig och hamnat där av misstag. Men den goda rösten sammankopplad med ett finstämt scenuppträdande som omfattade både humor och cyniskt allvar greppade publiken strax. Att Ullits Dahl har jobbat en hel del inom teater är ingen överraskning.

Bland annat Bruun, Westergaard och Bates sjöng också, och den på vissa ställen förekommande fyrstämmiga sången fungerade fint. Till bandet hörde även britterna, gitarristen Robert Luft och Stuart Hall som förutom gitarr spelade elviolin och elektrisk sitar.

Med Bates skiva som facit, kan man säga att UMO levererade en något friare och mer jordnära version av musiken. Olli Ojajärvis (tenorsax och altflöjt) och Jouni Järveläs solon gav jazzpondus åt popsångerna, men några längre solofester var det inte fråga om. Bates spelade stigande solon med intressanta klanger – från harpa till ostämt piano eller cembalo.

Förutom hela Sgt. Pepper i skivans ordningsföljd bjöd man på fler centrala Beatlesstycken. Efter att en mörk och ödesmättad A Day In The Life tonat ut fortsatte orkestern med Penny Lane (som de facto spelades in i samband med Sgt. Pepper). Teemu Mattson spelade kristallklart det kända trumpetsolot. Singelns B-sida, Strawberry Fields Forever, utgjorde en naturlig följd.

All You Need Is Love utgjorde klimax med Ode till glädjen som inlånad bit ur Beethovens nia och överlagrad allsång (damerna sjöng She Loves You och herrarna Yellow Submarine).

Jan-Erik Holmberg

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning