Senare generationer kommer se Finlands handlingslinje som ett lågvattenmärke i västerlandets historia

Bild: Wilfred Hildonen

Dagarna efter att Sanna Marins regering hade gått ut med undantagsbestämmelser på grund av coronaepidemin, kände jag mig vilsen, för att inte säga rädd. Vilsen i den meningen att livet, i den form jag hade upplevt det, hade försvunnit. Vardagsrutinerna utanför hemmet var plötsligt borta, vännerna hade låst in sig på olika håll, att gå i butiken upplevdes, om inte som ett brott, så i varje fall som en risk.

Marins framträdande var lugnt och sakligt och andades ledarskap. Det förminskade i viss mån, troligen bara skenbart, den oro jag kände för den andra sidan av saken, nämligen restriktionernas ekonomiska och sociala följder. Varken då eller nu fanns ju några reella tecken på att vi skulle kunna undvika en ekonomisk katastrof.

Den svenska författarinnan Lena Andersson förvånade sig i en artikel i Dagens Nyheter över den lätthet med vilken ledare i olika länder, nästan på uppmaning av folket, tog sig diktatoriska fullmakter under ett sakligt sett ganska lindrigt hot. I Finland dör 18 000 personer årligen i hjärt- och kärlsjukdomar. Om man lyssnar till domedagsepidemiologer ligger det värsta coronascenariot på 9 000. Troligen mycket mindre, och bara det första året.

Andersson säger att vi underkastar oss denna diktatur därför att vi har ett slags moraliskt credo att rädda liv när fara uppstår. Att detta leder till en större fara senare är en fråga som är svårare att hantera. Men, säger Andersson, vi vill inte leva i ett samhälle som inte rycker in och hjälper dem som just nu hotas dö.

Jag höll i ganska hög grad med henne till att börja med, men har med tiden kommit till övertygelsen om att det främst var rädslan som gjorde att så många tog emot och rent av gillade Marins välformulerade motiveringar. En våg av skräck svepte då över Europa. Den ackompanjerades av rapporter om likhögar i Wuhan och Italien och tabloidernas – och inte bara tabloidernas – snaskiga rubriksättning, både till format och innehåll.

Det är säkert också rädslan i kombination med svårigheterna i allmänt politiskt beslutsfattande som gör avvecklandet av restriktionerna så problematiskt. Virologerna förefaller vara ganska ense om att vi i mån av möjlighet bör begränsa smittan så att hälsovården klarar av det, samtidigt som vi försöker få till stånd en tillräcklig immunitet i samhället så att epidemin inte kommer tillbaka i nya farliga vågor. Att ge efter på restriktionerna minskar dessutom trycket på ekonomin. Marins regering har nu avvikit från denna linje.

Jag vet inte om hon bara inte vill ta ansvar för några högre dödssiffror eller om hon har tagit intryck av alla dem som tvivlar på att någon immunitet över huvud taget uppstår efter att man har smittats. Men utan immunitet blir det ytterst svårt att framställa något vaccin alls. Då står vi inför en ny serie problem av en storlek som är svår att föreställa sig. Den ekonomiska kollapsen kan sedan också betyda att vi inte ens kommer att ha råd att köpa något vaccin om man nu skulle lyckas framställa ett sådant.

Jag föreställer mig att regeringens beteende också beror på att den har svårt att nå enighet kring vad man skall göra. Marin säger att man stöder sig på vetenskapen, men vill inte berätta vad detta konkret betyder. Att utsätta beslutsgrunderna för en offentlig diskussion hör till demokratins grundprinciper. Regeringen vill eventuellt ändå undvika just detta. Alternativen har "politiserats" vilket kanske inte upplevs som lämpligt under en kris.

Fanns det alternativ? I mars kunde man ha försökt förklara för medborgarna att vi nu drabbas av en svår epidemi som kommer att kräva många dödsoffer, men inte katastrofalt många. Man kunde ha förbjudit sammankomster med fler än kanske 500 deltagare för en tid och uppmanat till försiktighet på olika sätt. Under Hongkong-influensan 1957–1958 dog 1 700 personer. Medierna förhöll sig sakligt till epidemin. Ingen panik inträdde.

Nu valde man en annan handlingslinje, ett alternativ som senare generationer kommer att kalla ett lågvattenmärke i västerlandets historia.

Så vandrar vi då vidare på okända stigar där barnbarn inte träffar mor- och farföräldrar, vänskapsband tynar bort, äldre människor dör i ensamhet, restaurangerna väntar på modiga och kanske förskrämda gäster samtidigt som hundratusentals barn i andra delar av världen går mot en svältkatastrof, då det internationella stödet nedprioriteras.

Jag slutade vara rädd efter några dagar. Livet är som det är.

Geo Stenius Emsalö

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning