Semester från terrorn

Ett annus horribilis av terrordåd innebar många väckningar för journalister världen över, skriver HBL:s chefredaktör.

Det är aldrig goda nyheter när telefonen ringer i vargtimmen. Så när fyrverkerierna knallat klart och årets första nattsömn rivs sönder av att mobilen ringer klockan 2.30 och den metalliska rösten i det bandade FNB-meddelandet talar om ett attentat i Istanbul undslipper en trött suck mig. Det nya arbetsåret är här.

De nattliga väckningarna och utryckningarna har varit många under året som gick för oss som jobbar med nyhetsbevakning. Chefredaktörer, nyhetschefer, journalister och fotografer har tagits på sängen – bokstavligen – under sena kvällar, nätter, veckoslut och semestrar för att sömndrucket försöka sortera hjärnan kring vad det är som händer.

För fem månader sedan när mobilens signal avbryter min semestersömn klockan 2.09 och samma monotona FNB-röst berättar att en lastbil kört in i folkmassan i Nice på Frankrikes nationaldag, då känns det som om den trygga förortsbubblan skälver till i julinatten.

Och när nyhetschefen ringer en kväll några dagar före julafton är det dags igen. En lastbil på en julmarknad i Berlin. "Det känns som att jag inte orkar mer nu", säger nyhetschefen.

Om och om sker det: terror- eller vansinnesdåd i Paris, Beirut, Bryssel, Bagdad, Balad, Benue, München, Kabul, Istanbul, Ansbach, Sagamihara, Qamishli, Rouen, London, Zürich.

Det oförutsägbara och ofattbara kommer nära, kryper närmare. Varken terrorister eller journalister jobbar nio till fem. Varken terrorister eller journalister firar ostört semester eller högtider. Varje timme och minut är ofredad. Varje fest kan sluta i blodbad.

Samtidigt börjar katastrofdrillen på redaktionen vara obehagligt väloljad.

I somras skrev professor Göran Djupsund (HBL 31.7) att dagens terrorister utgår från att "priset för en framgångsrik aktion är det egna livet" och att det är just denna "vi ger våra egna liv för den ädla saken-inställningen" som gör samhället sårbart och försvårar prevention och övervakning.

Risken finns att det här färgar av sig på nyhetsarbetet, att det börjar kännas meningslöst för medierna att försöka belysa attackerna och få ihop till något slags förklaring till det skedda.

Cynismen, en farlig yrkessjukdom, är ett sätt för journalister att tackla rädsla och uppgivenhet. Och visst, missmodet är mänskligt och tröttheten förklarlig, men det är exakt i den stunden när man börjar fråga sig om arbetsredskapen är för trubbiga och om journalistiken alls har någon mening som man behöver påminna sig om vikten av att fortsätta rapportera; att behandla varje våldsdåd och varje människoöde som ett unikt fall, men som en del av en allt mer komplex omgivning. Att inte böja sig för det destruktiva, det hänsynslösa, det förnuftsvidriga. Att inte svälja att vi lever i en värld av post-sanning som vi inte kan påverka – läs författaren Emmi Itärantas vägande inlägg i Helsingin Sanomat (31.12.2016) – och inte godta påståendet om att journalistiken gått sönder.

Fria medier kan aldrig någonsin ta ledigt från uppdraget att försvara demokratiska värden och ett öppet samhälle – det är enda sättet att trotsa den förlamning och rädsla som följer på slumpen och terrorn, och det uppdraget är tyngre och viktigare än någonsin.

Det kräver att mobilen är påslagen dag och natt.

Susanna Ilmoni Chefredaktör för HBL

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning