Sedvanlig musikalisk sillsallad vid Kuhmo kammarmusik

Kuhmo kammarmusiks konstnärlige ledare Vladimir Mendelssohns huvudlösa sätt att konfrontera stilar och genrer är i bästa fall befriande. Måndagens kvällskonserter bjöd på en blandad programhelhet.

Kuhmo kammarmusik.

Kvällskonserter 16.7

Med risk för att upprepa mig själv tvingas jag konstatera att Kuhmo kammarmusiks oförbrännelige konstnärlige ledare Vladimir Mendelssohn håller stilen. Han har även i år, med ett helt batteri dags- och konsertrelaterade rubriker som svepskäl, kokat ihop en veritabel sillsallad till programhelhet.

Årets festivaltema är The Merchants of Dreams (ungefär "Drömmarnas köpmän"; med andra ord, får man förmoda, tonsättarna) och det handlar inte sällan om satser ur och delar från större verk, ofta reducerade arrangemang av originalet. Stilar och sekler krockar så det står härliga till och även en mer luttrad festivalräv blir lätt yr av blotta anblicken.

Det kan dessutom inte hjälpas att vissa dagars och konserters teman ger ett snäpp puerilt, om än stundom småfyndigt, intryck. Vi stöter på titlar som "Discovery Channel", "Avatar", "Fake News", "Mindscapes" och "His Master's Voice". Säkert skojigt för programmakaren, men har det någon relevans för lyssnaren?

Emellanåt känns det därtill som om konsertprogrammen utan några som helst dramaturgiska hänsyn byggts upp utifrån de mer än lovligt luddiga rubrikernas premisser, medan programmen stundtals åter ger intrycket av att ha väldigt litet att göra med de utlovade ämnena.

Till Mendelssohns fördel skall dock sägas att hans fullkomligt fördomsfria, snudd på huvudlösa sätt att konfrontera stilar och genrer i bästa fall är nog så befriande. Det som på pappret kan te sig som ett förfärligt mischmasch kan i den klingande realiteten, som genom ett under, visa sig fungera som om inte en dröm så i alla fall förvånansvärt väl.

Mellan världsligt och himmelskt

Ett bra exempel var måndagens första kvällskonsert i kyrkan – dagens upplyftande tema var "Allt om himlen" – som i det ursprungliga programmet tedde sig som en osedvanligt helgjutet upplagd tidig musikhelhet med tonsättarnamn som bland annat Palestrina, Monteverdi och Vivaldi på agendan.

Kuhmobekantingen och suveräna experten på området, alten Romina Basso, tvingades dock ge återbud vilket resulterade i att Mendelssohn, som ville bibehålla konsertens tematiska grundidé om en bro mellan himmel och jord, av allt att döma slängde in vad som råkade finnas till hands i repertoarväg med de musiker som råkade finnas till hands.

I och för sig blir man knappast särdeles euforisk av att höra det himmelska Andantet ur Mozarts pianokonsert nr 21 till ackompanjemang av stråkkvintett, men Valeria Resjans subtila spel räddade det hela. Samma kan väl sägas om Daniel Rowlands och Konstantin Boginos version av Fritz Kreislers Liebeslied och Liebesfreud.

Debussys Trois chansons de Charles d'Orléans var en lika rar som angenäm bekantskap, ypperligt framförd av rikssvenska a cappella-oktetten Ensemble Åtta, medan Henry Purcells When I'm laid in earth (Didos klagan) gjordes känslosamt och klangligt mustigt av min favoritalt Jeni Packalén. Och vad kan väl vara ett lämpligare slutmål för den himmelska exkursionen än undersköna In paradisum ur Faurés Requiem.

Det bästa var ändå sparat till sist och den senare kvällskonserten i Kuhmohuset. "Efter evigheten" är en vidlyftig rubrik även med mendelssohnska mått mätt, men när konserten utmynnar i två av de skönaste stycken Mozart någonsin satte på pränt, Ave verum corpus och Klarinettkvintetten, är allt förlåtet.

Michel Lethiec imponerade än en gång med sina andlösa pianissimon, medan den av Ilja Gringolts anförda, mestadels helt drägligt spelande stråkkvartetten hade behövt mer övningstid för att uppnå den absoluta fulländningen.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33