Sedelärande för finlandssvenskar

Tankesmedjan Magma kunde ordna ett internationellt seminarium om språköar och språkspillror, om människor som lever under förhållanden där det egna språket är kringskuret. De turkiska judarnas försvinnande språk ladino är ett sedelärande exempel.

För några år sedan besökte jag det judiska museet i Istanbul. Där visades Rita Enders halvtimmeslånga dokumentärfilm Las Ultimas Palavras (De sista orden, 2015). Medlemmar av det lilla sefardiska judiska samfundet som finns kvar i Turkiet berättar om hur de förhåller sig till de smulor av sin folkgrupps gamla modersmål, judeo-spanskan eller ladino, som de har kvar.

"Jag anser att det var generationen före oss som lät språket dö", säger en man. "Det är normalt att språk dör, det fanns en tid då det här språket inte ännu fanns, och snart finns det inte längre", resonerar en kvinna. En annan kallar det för "ett språk levande begravt" och säger att "vi har hittat på alla möjliga förevändningar för att undvika ansträngningen att bevara det, vi är rädda för att bevara det." Det som finns kvar är resterna av ett mormors- och farmorsspråk, ömhetsbetygelser, utrop, namn på maträtter, några rader av en sång, ett tonfall eller en accent. För hemmabruk, inget att vifta runt på gatan med.

Det turkiska samhället uppmuntrar inte flerspråkighet. Minoritetsspråk betyder för dem som talar det hemspråk, köksspråk, minnenas språk – det man undvikit att tala på gatan, i bussen, i taxin för att inte dra uppmärksamhet till sig. Det som gjort att man stuckit ut som fiende eller främling. Modersmålet som ens föräldrar vill skydda en från, för att det blivit ett stigma. Eller något som har, liksom i André Acimans mångspråkiga ständigt avreseberedda familj, nötts ut till ett par bekväma tofflor, det förtrogna som är så privat att det nästan är skamligt. Som lukten av ens egna lakan.

Tvåspråkiga skolor och självhat

Tankesmedjan Magma kunde ordna ett internationellt seminarium om språköar och språkspillror, om människor som lever under förhållanden där det egna språket är kringskuret, hotas av domänförluster, är på glid mot att bli ett köksspråk eller en markör för en identitet som man ibland vill signalera åtminstone för sig själv trots att ingen annan godkänner eller ser den. Det sega utanförskapet man håller fast vid trots att man nog kunde bluffa sig in i en majoritetstillhörighet om man riktigt ansträngde sig. Där kunde Enders fina lilla film lämpligen visas. Där kunde man också inbjuda istanbulitiska armenier eller greker för att berätta om hur man undervisar ett minoritetsspråk i tvåspråkiga skolor i ett repressivt samhälle, eller om hur föräldrar slutar tala sitt minoritetsmodersmål med sina barn när de vuxit ur blöjåldern, för att barnets livsviktiga majoritetsspråk inte ska bära spår av främmande modersmål.

Och så kunde någon psykoanalytiker hålla ett föredrag om den finlandssvenska varianten av "judar som ni är orsaken till att alla hatar judar som oss", det där sättet finlandssvenskar har att avvärja tanken på den finska omgivningens blinda fientlighet med föreställningen att den nog egentligen handlar om någon annan, om dumma finlandssvenskar som på något sätt förtjänar den – snorkiga Stockmanntanter, löjliga helsingforsare, gammal överklass, tjurskalliga österbottningar, ålänningar som bara tänker på "pängar", kort sagt andra finlandssvenskar.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Annons: Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning