Se till mig som liten är

Hjärtskärande duo. Linnea Skog och Paula Vesala i En flicka vid namn Varpu. Bild: Tuomo Hutri

Vi har alla varit det där barnet – eller den vuxna som inte orkar utan brister.

DRAMA

En flicka vid namn Varpu

Regi & manus: Selma Vilhunen. I rollerna: Paula Vesala, Linnea Skog, Lauri Maijala m.fl.

I ett nedgånget, ständigt mulet förorts-Finland som består av småstadstorget, skogen och leråkrarna bor 12-åriga Varpu (Linnea Skog) ensam tillsammans med sin mamma Siru (Paula Vesala). Hon är en så duktig flicka, en hästflicka, en flicka som ständigt tvingas ta ansvar eftersom hennes bräckliga mamma inte gör det. Mamman är en trött och söt humanist som tvingas ta städjobb, dejtar på nätet, glömmer sin dotters födelsedag och inte trots upprepade försök klarar att få sitt körkort.

Men en natt får Varpu nog, stjäl en bil (i en underbart explosiv frihetsscen lär en förälskad klasskompis henne köra) och börjar åka mot Uleåborg där hon vet att hennes pappa bor. Hon har bara ett namn och en adress att navigera efter och hamnar utanför en elegant villa i förorten. Men att hitta en pappa är inte så lätt.

Äntligen! borde hela den mansdominerade finska filmbranschen hojta nu. Selma Vilhunen blev Oscarsnominerad för sin kortfilm Pitääkö mun kaikki hoitaa? och det är svårt att tro att En flicka vid namn Varpu (Tyttö nimeltä Varpu) är hennes första långfilm, så säker är hon (filmen hade premiär på filmfestivalen i Toronto). Som ofta i debuter verkar ett helt livs erfarenheter – smärta och värme och iakttagelser – vara inträngda på en och en halv timme film och det kan bli lite dramaturgiskt böljande för att den vill så mycket, tar in många svåra motiv. Men alla karaktärerna är emotionellt äkta, intressanta och får sitt utrymme. Filmberättandet rullar på utan möda i sina realistiska hjulspår med en rojsigt ostajlad värld och ett innerligt uppmärksamt foto som sätter allt ljus på människorna.

Paula Vesala är utmärkt som Siru: strulig, självupptagen, kärleksfull, svag, stark. Vesala är skådespelare, manusförfattare och före detta sångare i PMMP (hon har också gjort musiken till filmen och scenen då hon sjunger för Varpu ger mig gåshud). Pappan spelas av Lauri Maijala, mest känd som teaterregissör, i en av de svåraste rollerna som den opålitliga pappan. Man känner lukten av honom genom filmduken.

Men det är 13-åriga Linnea Skog som kommer att bli stjärna. Hennes iakttagande blick, skuggad av det övergivna barnets sorg, är hjärtskärande saklig. Den är vår väg in i filmen som tack vare Skog har samma kvaliteter som en riktigt utmärkt nordisk ungdomsfilm. Tillsammans med Hymyilevä mies visar den vägen framåt för finsk film.

Men det är inte därför jag börjar gråta inte en gång, utan två. Utan för att filmen med sådan självklar ömhet berättar om mammors värsta känsla: att vara så usel att man inte klarar av att ta hand om sitt barn. Då man skadar den lilla människounge man fått i sin vård, kanske skriker eller skrämmer eller glömmer eller gör den lilla illa.

Det är sjukt hur sällan jag har sett den känslan skildrad på film. Och redan i sig en orsak att hylla att Selma Vilhunen får göra långfilm. För att hon SETT att här finns en dramatisk berättelse, en som behöver berättas på film. För att vi alla har varit det där barnet – eller den vuxna som inte orkar utan brister.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker