Se människan!

Magisk realism. Trion i Alexandra-Therese Keinings Pojkarna/Girls Lost.Bild: Okänd

På ett oerhört stimulerande sätt glider filmen mellan kön, sexuella identiteter, vänskap, attraktion och kärlek.

DRAMA

Pojkarna/Girls lost

Regi: Alexandra-Therese Keining. Manus: Keining efter romanen Pojkarna av Jessica Schiefauer. I rollerna: Tuva Jangell, Emrik Öhlander, Wilma Holmén, Vilgot Ostvald Westerlund, Louise Nyvall, Alexander Gustavsson.

Sällan vågar en ungdomsfilm gå så rakt på sitt ärende som Pojkarna. Mörk, våldsam och vacker utövar den samma lockelse som den svarta orkidé som i växthuset utför sin magiska realism: de 14-åriga flickor som slickar i sig dess drypande nektar blir pojkar. Detta är utgångspunkten för Jessica Schiefauers rasande välskrivna ungdomsbok, belönad med Augustpriset 2011 (hon har sedermera vunnit priset en gång till för När hundarna kommer). Och vad kunde lika väl gestalta könsroller så trånga att de skaver, spirande sexuellt begär och flickor som går över gränser?

Sällan har det visats lika tydligt att flickor och pojkar bebor olika länder: i kroppar som betraktas olika, med olika beskärda delar av styrka, duglighet och frihet. Kim (Tuva Jangell/Emrik Öhlander), Bella (Wilma Holmén/Vilgot Ostvald Westerlund) och Momo (Louise Nyvall/Alexander Gustavsson) är bästisar. I skolan är de fritt villebråd: killarna tafsar, jumppaläraren skuldbelägger dem då de blir mobbade, de blir slagna och kallas fulfittor. De har bara varandra.

Flickorna vill slippa växa upp och bli behandlade som kvinnor "i hans ögon var min flickkropp något vämjeligt, ett stycke härsket kött". Som pojkar blir de äntligen accepterade. Filmen skildrar att spela fotboll, dricka öl och göra inbrott som euforisk frihet. Med detta nyvunna fysiska självförtroende får de respekt även som flickor. Men huvudpersonen Kim trivs bäst i sin nya pojkkropp och tänker föraktfullt om sina forna bästisar: "de märkte ingenting, de var upptagna av att bli sedda." Vänskapen mellan flickorna som varit starkast i världen krackelerar, den magiska blomman ruttnar, destruktivt begär river.

Regissören och manusförfattaren Alexandra-Therese Keining har så gott som perfekt fångat bokens (och tonårens) mix av det vardagliga och det magiska. Det svenska småstadsområdet kunde vara hämtat från Anna Odells Återträffen – välbärgat, svalt och hermetiskt ensamt. Filmberättandet är drivet, scenografin utsökt, den elektroniska musiken dånar men filmen är en aning lång.

Visuellt är själva glidningen mellan kön, sexuella identiteter och (på många plan) vänskap, attraktion och kärlek oerhört stimulerande – och på något primärplan vagt upprörande. Jag såg filmen första gången med en italiensk publik som var så chockad att den blev stum (ytterst ovanligt). För dem verkade så flytande könsidentiteter obegripliga.

Skådespelarna, alla amatörer, ska ha en eloge. Rollbesättningen är speciellt imponerande: människan är densamma, oberoende av om hen spelas av en flicka eller en pojke. Det gör ont att minnas hur förtvivlad, intensiv och borttappad människan är just då – tonåren är livet på en knivsegg. Keining minns. Därför är Pojkarna hennes genombrott och en mycket sevärd film.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33