Se barnet

Bild: Evy Nickström

Om det är så, att vi lättare kan bejaka ansvaret i mötet med barn, behöver vi kanske ta oss en funderare på vad det betyder att kunna känna igen barnet inom oss själva och i vår nästa.

Mikaelidagen firas traditionellt som änglarnas och barnens dag. Barn är underbara gåvor, men några änglar i betydelsen överjordiskt goda är de sannerligen inte hela tiden – och skall inte heller behöva vara det.

Ofta försöker vi föräldrar medvetet eller omedvetet forma våra barn till utsmyckningar av vårt eget livsprojekt. Vi hoppas de skall leva upp till våra ambitioner och uppfylla våra oförverkligade drömmar. Vår relation till barnen borde tvärtom påminna oss om att kärlek handlar om att våga ge varandra frihet att växa och förändras.

Enligt den danske teologen och filosofen Knud Løgstrup är det något fel med vår moral om vi frågar, likt Kain i Bibeln: skall jag ta vara på min broder? Løgstrup hävdar att medmänniskan genom sin blotta existens ställer mig inför uppgiften att visa omsorg. Vårt ansvar för varandra är inte förhandlingsbart.

Det finns en högst reell invändning mot Løgstrups idé om ett absolut ansvar: vi kan inte hjälpa alla. Det här argumentet dyker upp när vi diskuterar utvecklingsbistånd och flyktingkvoter. Invändningen är motiverad, men används tyvärr ofta som en ursäkt för att inte behöva göra någonting alls. Den spontana viljan att hjälpa behöver stöd av förnuftsmässig reflektion över på vilket sätt och i vilken omfattning hjälpen bäst kan förverkligas.

Det är lätt att inse behovet av spontan medmänsklighet när vi möter småbarn. Vem skulle väl kunna gå förbi ett ensamt gråtande barn, utan att försöka hjälpa och trösta? Ju mer sårbart och skyddslöst det lilla barnet är, desto starkare upplever vi kravet på omsorg från vår sida. Bilderna av drunknade flyktingbarn har starkt påverkat människors vilja att göra något för dessa desperata familjer.

Men när det är fråga om ungdomar eller vuxna, blir vi mer misstänksamma. Är det verkligen min uppgift att hjälpa? Gärna skjuter vi över ansvaret på någon annan, på samhället eller församlingen. Eller så tänker vi: du får skylla dig själv, om du hamnat i svårigheter.

Om vi resonerar på det här sättet gör vi bön om hjälp till något skamfyllt. Men är inte sårbarhet och beroende av andra en oundviklig del av att vara människa? Den övermodige kan försöka hävda att hen aldrig har legat någon till last, men jag tror inte det stämmer. Och skulle det stämma, låter det som ett väldigt ensamt liv.

Barn vill gärna klara sig själva. Men barn skäms sällan för att be om hjälp. Är det något de behöver hjälp med, vänder de sig till närmaste vuxen de litar på. Känner de sig oroliga eller ledsna ber de om att få komma upp i en trygg famn. Efter att ha repat mod ger de sig i väg igen på egen hand.

Om det är så, att vi lättare kan bejaka ansvaret i mötet med barn, behöver vi kanske ta oss en funderare på vad det betyder att kunna känna igen barnet inom oss själva och i vår nästa. Inte nödvändigtvis barnet som uttryck för naivitet eller oerfarenhet, men som påminnelse om att bön om hjälp är en naturlig och nödvändig del av mänskligt samliv.

Björn Vikström ar tidigare biskop i Borgå stift och är nu universitetslärare vid Åbo Akademi.

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning