Ulf Sundqvist: SDP står för realistiska lösningar

Bild: HBL

I Finland är vi traditionellt vana med regeringssamarbete över blockgränsen. Ett undantag var regeringen Sipilä, som bildades som en blockregering.

HBL:s kulturchef Fredrik Soncks resonemang är mången gång svårt att förstå sig på. I en krönika (HBL 6.4) var hans analys så virrig att det kräver en kommentar.

Sonck ställer sig helt oförstående till att SDP-ordföranden Antti Rinne i en intervju understod sig att säga att det kan krävas samarbete mellan två av de stora partierna för att få en stabil majoritetsregering i landet. För SDP:s del skulle det i så fall vara en regering antingen med Centern eller med Samlingspartiet.

Det vore ju helt förfärligt, menar Sonck. SDP har ju gått och blivit ett högerparti. Svenskarna skulle himla med ögonen om en koalitionsregering över mittlinjen skulle bli konsekvensen av valet i Finland.

Sonck och många därtill, som bland annat har börjat vurma för en minoritetsregering i stil med läget i de andra nordiska länderna, har fått "blockpolitiken" om bakfoten. I Sverige var det de fyra gamla borgerliga partierna som bildade alliansen främst för att blockera eventuella inviter från Socialdemokraternas sida till samarbete över blockgränsen. Den här politiken leddes med fermitet av Moderaterna tills den slutligen kapsejsade.

Länge gjorde Socialdemokraterna försök att få någon form av samarbete till stånd med mittenpartierna. Det skulle till en allvarlig parlamentarisk kris under hot om nyval för att detta kunde accepteras. Blockpolitiken blev således ingen framgångssaga för de borgerliga. Det gäller för övrigt också Norge och Danmark.

I Finland är vi traditionellt vana med regeringssamarbete över blockgränsen. Ett undantag var regeringen Sipilä, som bildades som en blockregering. Det var den regeringen som tvingade ut SFP och Kristdemokraterna i opposition tillsammans med vänstern och De gröna. Jag har flera gånger förvånat mig över att inte SFP-ledarna i debatterna fått ur sig att partiet blev utkastat av Juha Sipilä, Timo Soini och Alexander Stubb med känt resultat i hur illa flera av de vitala svenskspråkiga intressena behandlades av regeringen.

Nu har då Sonck räknat ut att SDP vill diskriminera SFP, när inte Rinne i en intervju specifikt nämner också SFP som ett potentiellt samarbetsparti. Det här är en felaktig och ohederlig bedömning. SDP har som ledande oppositionsparti haft ett gott samarbete med SFP, inte minst i alla frågor av betydelse för Svenskfinland. Jag ser inga hinder för att detta samarbete kunde fortsätta, i regering eller opposition, beroende på valresultatet.

Sonck angriper Rinne för att han inte uttalar sig för en "blockregering" bestående av SDP, Vänsterförbundet, De gröna och det "värdeliberala och kompromissvilliga SFP". Han menar att den här grupperingen kanske kunde nå parlamentarisk majoritet.

Förklaringen är helt enkelt den att SDP konsekvent har låtit bli att låsa sig vid något regeringsalternativ före valet. Det är både historiskt och dagspolitiskt riktigt. Däremot har SDP bestämt sagt att något samarbete med Sannfinländarna inte kan komma i fråga på grund av de markanta skillnaderna i partiernas grundvärden.

Sonck raljerar i sin kria med att säga, att "Antti Rinne är en sån där politikerfarbror, som brukar ge sig själv komplimanger för att han är realpolitiker". Till detta kan bara sägas, att det kräver ett visst mått av realpolitiskt tänkande om man leder ett parti som toppar opinionsmätningarna, har över 20 procents stöd och går in på målrakan i en valrörelse som ser ut att leda till ansvar för regeringsbildning i landet.

För min del kan jag säga som före detta partiledare i SDP att "alla rödmyllor", som Sonck vill kalla vänster-centersamarbetet, har varit ett resultatrikt samarbete, som under decennier har presterat alla de välfärdsreformer som Finland är mest känt för i världen av i dag. Det bästa exemplet är grundskolereformen.

Det samarbetet har också garanterat att den svenskspråkiga befolkningens intresse har kunnat bevakas och förkovras.

Under den här valrörelsen har de finlandssvenska medierna – utöver att man är lika partisk som vanligt till förmån för SFP – också varit mycket mån om att tona ned möjligheterna för de svenskspråkiga kandidaterna i andra partier – inte minst i SDP.

Finlands svenska socialdemokrater har hårt arbetande kandidater i alla tvåspråkiga valkretsar. Kandidaterna jobbar med hjärta och hjärna med goda chanser till inval. SDP är ett tvåspråkigt parti och kommer så att förbli.

Ulf Sundqvist politices magister, Helsingfors

Svar Om jag jobbat för en Stockholmstidning och veckan inför riksdagsvalet uppmuntrat Stefan Löfven (S) att sträcka ut en hand till Ulf Kristersson (M), är det sannolikt att en del socialdemokratiska partivänner kallat mig både virrig och orealistisk.

Men den fria opinionsjournalistikens uppgift är inte – inte alltid – att utgå från det rimliga, realistiska eller beprövade. Även om jag inte har några problem med att förstå Ulf Sundqvists perspektiv om jag accepterar premisserna, tror jag att den finländska politikens gamla triangeldrama mellan SDP, Centern och Samlingspartiet behöver problematiseras, och helst inte enbart av växande Sannfinländare.

Att SDP är mer välvilligt inställt i språkpolitiken än andra skrev jag förresten i en artikel (HBL 23.3) https://www.hbl.fi/artikel/sfp-ar-ett-trumvirvel-hogerparti/. Den texten var en kritik av SFP som rann ur samma källa som den jag riktat mot SDP: partiernas ideologiska mångtydighet eller spretighet gör att jag som väljare kan ha svårt att veta vad en röst på dem egentligen innebär.

Fredrik Sonck kulturchef, HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning