Schweizisk skäggkvartett gör fascinerande modern jazz

Musiken är nydanande och modern, utan att låta svår.

Jazz/Fusion

Weird Beard

Orientation (Intakt)

Som Jan-Erik Holmberg skriver i sin presentationstext här intill, har schweiziska skivbolaget Intakt genom åren profilerat sig som en konstnärligt ambitiös jazzetikett med en viss dragning åt det experimentella hållet. Inom dessa ramar rör sig också saxofonisten och låtskrivaren Florian Eglis unga, progressiva kvartett, Weird Beard, som nyligen kommit ut med sin andra skiva.

Att medlemmarna alltså är relativt unga och lär ha vuxit upp med 1990-talets elektroniska klubbmusik och hiphop, bidrar till att ge musiken en prägel av nydanande och modern jazz. Men så där typiskt experimentell eller "svår" låter den inte – inte i den bemärkelsen som exempelvis avantgarde- och frijazz uppfattas som svår.

Nej, det är faktiskt ett riktigt behagligt groove-betonat sound som Weird Beard bygger upp.

Men märkväl, det här betyder inte heller att vi har att göra med lättlyssnad smooth jazz. Det är snarare så, att bandet har gått in för ett intrikat ensemblespelande där mycket är på gång samtidigt. Och ju mer man lyssnar, desto fler finesser upptäcker man. Progressivt kunde vara ett nyckelord.

Här får titelspåret Orientation duga som ett bra exempel på hur Weird Beard går till väga; låten börjar med några distinkta toner på elbas innan gitarren kommer in och därefter trummorna med ett slags rullande komp, som skiljer sig från sån typ av "sväng" man ofta förknippar med jazztrummande. Sedan börjar Egli blåsa lite trevande, mjukt dämpade melodilinjer på sin altsax (som låter som en sopran).

Allt medan låten utvecklar sig spelar han läckra unisonsolon tillsammans med gitarristen Dave Gisler där tonerna från instrumenten spelar turvis i förgrunden och tidvis binds samman för att sedan igen gå skilda vägar. Det här, liksom att Gisler gärna använder rikligt med eko och diverse effektpedaler på sin ihåliga jazzgura, är ett utmärkande drag.

Eglis kompositioner verkar fungera mera som skisser kring vilka musikerna genom sitt samspel gemensamt bygger upp en struktur, som ändå aldrig blir helt fastställd. Det tydligaste exemplet är den impressionistiska Winter, som sticker ut genom att den mest låter som ett stämningsmåleri och saknar egentliga melodier. Dock inte på ett dåligt sätt.

Kort sagt, en mycket fascinerande bekantskap på den europeiska jazzscenen.

Ralf Sandell

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08