Schumann med lätthet och fräschör

Aapo Häkkinen opererar med ett sångargarde av yppersta internationella klass på Helsingfors barockorkesters nya skiva.

Klassiskt

Robert Schumann

Adventlied, Ballade vom Pagen und der Königstochter, Bach: Kantat BWW 105. Carolyn Sampson, sopran, Benno Schachtner, kontratenor, Werner Güra, tenor, Cornelius Uhle, basbaryton, Jonathan Sells, basbaryton. Helsingfors barockorkester och Estniska filharmoniska kammarkören under Aapo Häkkinen. (Ondine)

Ingen av historiens centrala tonsättare har haft en så intim och fruktbar relation till litteraturen som Schumann. Han inte bara fann inspiration till en stor del av sina verk i litteraturen, han var även en av samtidens främsta musikjournalister och -essäister.

Schumann drömde om en ny form av syntes mellan poesi och musik för konsertsalen. Han komponerade uppemot ett tjugotal verk för kör och orkester – lejonparten under hans fem sista produktiva år – med eller utan solister, som han själv höll som sina viktigaste verk.

I dag är så gott som samtliga, förutom oratoriet Das Paradies und die Peri och Scener ur Goethes Faust, mer eller mindre bortglömda. Desto viktigare är Helsingfors barockorkesters nya skiva med två läckra rariteter i genren av vilka en, Adventlied (1848), otroligt nog är den första inspelningen någonsin.

Skivan är gjord omedelbart efter Hebos 20-årskonsert med samma repertoar i september i fjol och slutresultatet är precis lika fräscht som i Musikhuset. Adventlied, till Rückerts text, är en verklig lyrisk pärla i snittet mellan det profana och sakrala, vars aningen problematiska duration om sjutton minuter kan vara en bidragande orsak till dess negligering på konsertprogrammen.

Ypperligt sångargarde

Den fyrdelade Ballade vom Pagen und der Königstochter (1852) är åter med sitt omfång på dryga halvtimmen ett verk av symfoniska dimensioner, där Schumann odlar en motivisk transformation och en stundtals reciterande sångstil som kan föra tankarna till Liszt och Wagner.

Bachs kantat Herr, gehe nicht ins Gericht i den version – med soloklarinett i stället för dito oboe – som Schumann gjorde i Dresden och Düsseldorf i slutet av 40- och början av 50-talet är i sin tur ett välfungerande kitt Schumannumren emellan och framförs med all den expertis Aapo Häkkinen och hans härliga ensemble förmår uppbåda.

Och visst stämmer Häkkinens tes i den vederhäftiga verkpresentationen att Schumann gjord med, på ett ungefär, den typs instrument han skrivit för i kombination med ett sparsamt vibrato och en ringa stråknumerär resulterar i en välgörande lätthet och fräschör i klangen. Något som mer sällan är fallet i tolkningar av hans sena, kompakt instrumenterade, verk.

Häkkinen opererar med ett sångargarde av yppersta internationella klass – förutom Carolyn Sampsons sagolika sopranklang noterar jag speciellt den briljanta idén att låta Benno Schachtner med sin osedvanligt uttrycksfulla kontratenor göra altpartierna – och som guldkant på det hela har vi den store Johan Dahls Natt i Dresden som konvolutillustration.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00