Schlagerkung och gränsöverskridare

Jari Sillanpää har tillfört en viss lättsamhet och värme till Schlager-Finland, lite show med glimten i ögat. Samtidigt har han haft en bredare profil, med inslag av musikal, filmmusik och gospel. Som öppet homosexuell och vän av svenska språket har han alltid varit både schlagerkung och gränsöverskridare, skriver Tove Djupsjöbacka.

Backstage på Olympiastadion, i mitten av 1990-talet. Jag och ett gäng pirriga tonårsflickor pratar på och funderar vem som står på scenen just nu. Svaret kommer från oväntat håll. Jari Sillanpää dyker plötsligt upp bredvid oss och upplyser oss beredvilligt om vem som spelar, helt tydligt glad att få använda sin klingande svenska.

På den tiden hade Jari Sillanpää precis slagit igenom som tangokung. Hans musik tilltalade inte mig personligen just då, men under de senaste tjugo åren har Jari Sillanpää alltid funnits med på ett hörn i Underhållnings-Finland och han har vunnit allt mer respekt. Inte många tangokungligheter har haft en sådan genomslagskraft, och få schlagerartister har blivit så folkkära som den gode Jari. Hans fans blev tidigt kända för sin totala hängivenhet, och under min studietid på 2000-talet gjordes det redan akademisk forskning i Sillanpää-fankulturen. Sillanpää är förutom en artist som ständigt jobbar på och förnyar sig också en människa med en varm utstrålning. Folk brukar inte undgå att reagera på hans öppenhet, precis som vi gjorde som tonårsflickor.

Efter att under sommaren ha läst den nyutkomna forskningsantologin Modersmålets sånger (SLS förlag) kan jag inte låta bli att fundera över det här med schlager (iskelmä) överlag. Finskspråkig populärmusik kan kännas rätt främmande för den som inte vuxit upp med den. "Men den där låten kan ju alla finnar", säger någon – utom jag då tydligen. Speciellt som yngre följde jag knappt alls med vad som hände på schlagerfältet och inhemsk populärmusik överlag.

Mina finskspråkiga kompisar däremot har sällan koppling till en sådan genre som visan, en utpräglat finlandssvensk musikstil med nordisk koppling, som saknar direkt motsvarighet på finskt håll. I Modersmålets sånger bjuder Niklas Nyqvist på en intressant genomskärning av visan och olika sorts tematik som förekommer i den – inte enbart solig skärgårdsidyll! Intressant är att han nämner Erna Tauros och Tove Janssons Höstvisa, som ofta tycks "betraktas som den mest finlandssvenska av alla visor" men också kan upplevas som en visa i gränslandet mellan svensk och finsk musikmentalitet, med vers i moll och refräng i dur.

I antologin reder Johannes Brusila förtjänstfullt ut skillnader mellan finlandssvensk dansbandsmusik och finsk schlagermusik, den förstnämnda i dur med betoning på legato och harmoni, den sistnämnda i moll med lätt hackande rytm och staccatotänkande. Brusila påminner ändå om att grova kopplingar mellan folk och tonalitet är problematiska, eftersom de är produkter av 1800-talets romantiska och språkpolitiska sjögång. De facto var stora delar av folkmusiken som nedtecknades på 1800-talet varken kopplad till dur- eller molltonalitet.

Den finlandssvenska populärmusikbranschen är så liten att det är svårt att verka endast inom den, professionellt och på heltid. Rent musikaliskt speglar man sig flitigt i såväl finsk, rikssvensk som internationell populärmusik, väljer var man står genom att tydligt markera sin position i förhållande till dem. Ofta markeras det finlandssvenska till exempel via uttalet. Men Johannes Brusila lyfter också fram sångare som Hans Martin, som sjunger på rikssvenska – hans modersmål är nämligen Sundomdialekten, och finlandssvensk högsvenska upplever han som lite främmande. Brusila lyfter också fram gränsöverskridare som Charles Plogman, som gjort succé med en kombination av finlandssvenskt och finskt.

Även Jari Sillanpää, uppvuxen i Sverige, kan ses som ett slags gränsöverskridare. Förutom att han älskar att tala svenska har han fört med sig en viss lättsamhet och värme till Schlager-Finland, lite show och glimten i ögat, samtidigt som han kanske ibland upplevts som lite annorlunda. Trots att han slog igenom som tangokung 1996 och främst har spelat in schlagerskivor har han hela tiden strävat efter en bredare profil, med inslag av såväl musikal, filmmusik som gospel, samtidigt som han inte riktigt lyckats komma loss från rollen som schlagerns gullgosse. Helt tydligt har han njutit av reality-tv-programmen Tähdet, tähdet och Vain elämää, där han fått visa sin mångsidighet.

"Han har ofrivilligt tänjt på finländarnas toleransgräns ända sedan början", skriver Mari Koppinen i en nyutkommen biografi över Jari Sillanpääs liv (Tammi 2016). Först som "svensken" (som ägnade en del av sångstudierna med legendariska Maija Hapuoja till att jobba bort sin svenska accent). Senare också som öppet homosexuell inom schlagern, som av hävd stått för rätt traditionella värderingar, eller snarare drömbilder och nostalgi. "Man antar att de som lyssnar på schlager är konservativa. Å andra sidan har den finska schlagerns värderingar och innehåll stannat kvar i det förflutna, till och med i 1950-talet", skriver Koppinen. Man sjunger fortfarande om ett lyckligt land någonstans långt borta, sagoslott och andra saker som inte hör hemma i den gråa vardagen utan i drömmarna. Schlagersångare har förväntats vara gullgossar utan skelett i garderoben. Alkoholen tycks vara ett undantag, den har många schlagerstjärnor tampats med genom tiderna, så även Jari Sillanpää.

Kapitlet om homosexualiteten hör till bokens bästa, eftersom det lyckas undvika skvallernivån och i stället granska frågan ur ett lite bredare perspektiv. Här kommer man också in på stjärnsångarens förhållande till medierna. Intressant är att Sillanpää i början av sin karriär inte hade något att dölja när det gäller sin sexuella läggning och faktiskt talade öppet om den för flera medier. Medierna valde själva att tiga om saken! Journalisterna offrade scoopet, enligt Sillanpää själv för att skydda honom och av rädsla för människors reaktioner. Också andra saker som upplevdes som mindre passande för den typ av profil Finland försedde honom med städades undan, som till exempel berättelser om narkotikaexperiment i ungdomen. När väl Jari Sillanpää helt lugnt berättade att han var homosexuell, i direktsändning i tv år 2006, var reaktionen till största delen positiv. Enligt boken kom folk fram och berömde hans öppenhet och ärlighet, ett drag finländare i allmänhet tycks uppskatta.

Då Sillanpää talar om intervjuer som terapi känner jag igen mig. Vid flera tillfällen har jag själv gjort intervjuer som blivit en förvånande intim stund där intervjuobjektet efteråt tackat för att de egna tankarna klarnat. Sillanpää tycks helt tydligt ha använt sig av journalister som ett slags terapeuter – intervjuer har hjälpt honom att öppna sig. "Sådana stunder får en att fundera på varför man beter sig som man gör", berättar han för Mari Koppinen. Men visst känner han av spelet medier emellan, man måste tänka på vad man berättar för vem och försöka behandla journalisterna någorlunda rättvist.

I den nya boken vågar Sillanpää faktiskt vara förvånansvärt öppen. Han berättar om sina rädslor, sina barndomstrauman. Ibland blir det lite väl mycket självanalys, flera gånger återkommer man till perfektionismen och dess koppling till en djup osäkerhet, om hur han strävar efter att vinna folkets kärlek "för att känna sig helad". Jari Sillanpää ser en tendens till att folk kräver att speciellt politiker ska vara perfekta, och helst fullständigt neutrala. Vem är intresserad av perfekta människor? Tydligen inte Sillanpää åtminstone. I och med att boken är indelad i tematiska kapitel blir det en del upprepningar av dessa centrala teman.

Vissa berättelser har visserligen skvallervärde men ger också en inblick i hur en musiker som Sillanpää tänker. Han skriver inte sina låtar själv, alltså måste han vara villig att framföra andras tankar men ändå verkligen tro på det han sjunger. I boken berättar han om hur han först vägrade sjunga sången Sinä ansaitset kultaa, en av hans största hittar, då han insåg att låttexten byggde på en skvallerartikel om hans senaste separation, som lämnat djupa sår. Men så småningom godkände han ändå låten och lade ner andra tankar i den än vad kanske textförfattaren ursprungligen tänkt. Då man frågar sig vilken hans hemlighet är avslöjar Mari Koppinen sitt svar genast i början av boken: den ständiga lusten att överraska samt förmågan att verkligen möta andra människor. Tydligen ett gott recept på framgång.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00