Schjerfbeckdebatten handlar inte om en film och dess språk

Antti J. Jokinen är regissör för den kommande enspråkigt finska filmen om Helene Schjerfbeck. I förgrunden verket Självporträtt på svart bakgrund (1915). Bild: Lehtikuva/Antti Aimo-Koivisto

För att vi ska kunna tala om en gemensam kultur, måste vi först enas om att vi har två språk, skriver Pontus Kyander.

En vind friskar i, vissna löv blåser bort och plötsligt får vi syn på ting som först inte föreföll höra till saken. I Schjerfbeckdebatten har det visat sig att det till sist inte handlar så mycket om en film och språket den spelas in på – det är ju helt riktigt så att den konstnärliga friheten kan ta sig outgrundliga och emellanåt förutsägbara vägar; i fallet med Antti J. Jokinens planerade film om Helene Schjerfbeck handlar det om det senare. Det visar sig att frågan om språk aldrig ens diskuteras när filmprojekt hamnar på YLE:s filmuppköpares bord. Där handhar den finskspråkiga sektionen en relativt stor summa pengar, medan den finlandssvenska sektionen hanterar en betydligt blygsammare budget. Alltså är frågan inte om filmer ska göras på finska eller svenska, utan om man vill göra en film med större budget, eller en med mindre.

När det hävdas att filmens språk ska vara finska för att säkra en ekonomisk framgång, så handlar det om framgång hos dem som beviljar filmstöd. Inte konstigt att långfilmer på svenska är tunnsådda i Finland. Så kanske ska vi lämna den framtida Schjerfbeckfilmen åt sidan tillsvidare, och låta Helene Schjerfbeck fara fram i Helsingfors, Hyvinge, Ekenäs eller Stockholm och muttra på finska som om svenska aldrig ens talats i Finland. Det är inte ett konstnärligt val, men ett kommersiellt, och det är filmstödssystemet som tvingar fram detta.

En riktig finländsk konstnär var en man som söp med kamraterna och var en hurja kaveri, kanske tog en tur till kontinenten men fort kom hem igen för att utforska Kalevalamystiken i de djupaste karelska skogarna, eller måla av de sotigaste svedjebrukarna i Savolax.

Filmen i Finland står uppenbart långt efter TV-produktionen i detta avseende. Liselott Forsman som arbetar med nordisk dramaproduktion på YLE nämnde i en TV-debatt i torsdags (Obs debatt) att man just nu utvecklar ett par kommande flerspråkiga produktioner, där 1800-talets och förra sekelskiftets Helsingfors kan framställas i sin flerspråkiga glans, med röster som växlar mellan finska, svenska och ryska. Så ser det ut i åtskilliga TV- och filmproduktioner internationellt. Netflix och andra jättar i det nya medielandskapet producerar och säljer obekymrat serier på skiftande språk. YLE visar ett stort antal serier på tyska, italienska, franska, spanska och även engelska. TV-mediet har gått om filmen i så många avseenden – och publiken är inte heller längre densamma.

Den vuxna finländska publiken, finskspråkig såväl som finlandssvensk, läser obekymrat undertexterna. Det gör de även på de flesta biofilmer, som oftast inte är på finska. Föreställningen att finskspråkiga inte skulle se en film om exempelvis den mycket älskade konstnären Helene Schjerfbeck ifall hon talar sitt eget språk i en film gjord i hennes eget land verkar bygga mer på ett antagande än på erfarenhet. Nu vet vi att det är ett strukturfel som leder till detta, och som leder till att större filmproduktioner på svenska knappast blir till i det finländska finansieringssystemet.

Det finns en generation kvinnliga konstnärer som länge varit åsidosatt i Finland. Tänk vad spännande att se en film som handlade om inte bara Helene Schjerfbeck, utan även kolleger som Ellen Thesleff, Elin Danielson-Gambogi, Fanny Churberg och feministpionjären Helena Westermarck. De verkade i en tid när en riktig finländsk konstnär var en man, som söp med kamraterna och var en hurja kaveri, kanske tog en tur till kontinenten men fort kom hem igen för att utforska Kalevalamystiken i de djupaste karelska skogarna, eller måla av de sotigaste svedjebrukarna i Savolax.

Dessa manliga konstnärer bars fram av en ung nations behov av en egen mytologi och hjältesaga, men den hjältesagan var maskulin, finskspråkig och ingenting för finlandssvenska fröknar. Språkstriderna rasade som värst, och fennomanin drev tiotusentals finländare med svenska namn och svenskt språk att byta namn och modersmål. Det är inget unikt för Finland. Den romantiska nationalitetsstanken bygger på föreställningar om ett språk, ett folk, ett land. En identitet skapades som i flera avseenden var fientlig både mot det som varit ryskt och det som varit svenskt.

Under sådana omständigheter är det lätt att se hur just dessa kvinnliga konstnärer marginaliserades. De passade inte in i konstnärsmallen, de slog inte an de strängar som behövde slås an i en tid präglad av finsknationella strävanden. De finlandssvenska målarinnorna for till Paris och Italien, umgicks i hög utsträckning med varandra och fann sig sällan tillrätta när de kom hem. Deras liv och karriärer var i starkare kontakt med kontinentens konstliv än med det trånga Helsingfors. Ett par av dem levde – och dog – utanför Finland.

Så tänk er den filmen eller TV-serien: ett Helsingfors med många språk, med brytningar mellan idéer och ideologier, klasser och språkstrider, konstnärer som vill mycket och mycket olika. Manliga konstnärer som syns och hörs på finska, kvinnliga konstnärer som kämpar på, men osynliggörs på svenska. Finns inte där, i all sin dramaturgiska förenkling, ämnen för inte bara ett utan flera episka filmverk?

Den filmen kommer uppenbart inte Antti J. Jokinen att göra. Jag hoppas det blir ett kammarspel med fokus på det nära och psykologiska, för de större sammanhangen lär bli vaga i denna fundamentala förenkling. Jokinen talar om en oss alla finländare omfattande finländsk kultur. Men för att vi ska kunna tala om en gemensam kultur, måste vi först enas om att vi har två språk.

Läs också:

Het språkdebatt kring Helene Schjerfbeck – Kyander får mothugg av regissören

Kulturdebatt: Bojkotta Schjerfbeckfilmen!

Pontus Kyander

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning