Schas, rör mig inte!

Bild: Wilfred Hildonen

Medmänniskan blev en bakteriehärd – finns det en väg tillbaka?

TURVAVÄLI!!! (SÄKERHETSAVSTÅND!!!), skriker mannen. Två vilt uppspärrade ögon stirrar förebrående på mig ovanför munskyddet.

Vi befinner oss vid en av svängdörrarna på Helsingfors-Vanda flygplats. Mannen som just snäst åt mig vill försäkra sig om att jag inte tar mig in i samma svängdörröppning som han.

I mina ögon saknar mannen inte bara folkvett. Han framstår som en renodlad dårfink.

Vi bär båda munskydd, det finns gott om plats, ingendera av oss verkar sjuk, och även om jag inte hade väntat på nästa svängdörrslucka skulle vi ha tillbringat högst tre sekunder i samma utrymme.

Vill man tala om smittrisk var den väl större ombord på planet, där vi precis suttit nära varandra under hela resan?

Turvaväli! upprepar karln i skydd bakom svängdörren, vänder på klacken, och jagar i väg ut i hallen på andra sidan med sin flygväska i högsta hugg.

Det retar mig att han uppfattar mig som en smitthärd i den harmlösa situationen. Men en tid senare, i färjeterminalen i Åbo, får jag äta upp mina tankar.

Terminalen är smockfull av folk som trängs för att komma ombord och inleda festen. Efter ett och ett halvt år av mer eller mindre ofrivillig isolering är det obehagligt att vara omsluten av en stojande folkhop med sitt sikte inställt på båtens buffé.

En man flåsar mig i nacken så att jag känner den sura lukten av gammal sprit genom munskyddet. I sin otålighet knuffar han av misstag till mig bakifrån.

Schas, för helvete! har jag lust att skrika åt honom, men håller tyst, eftersom jag är betydligt mer hämmad än mannen som gormade i svängdörrarna.

Reaktionerna i de båda situationerna är troligen direkta följder av den minimala kontakten med större folksamlingar, och med främmande människor över huvud taget, under coronaepidemin. Isoleringen kan i högre grad ha fått oss att uppfatta andra människor som hot, omvärlden som farlig.

Vi ser inte en medmänniska, vi ser ett bakteriekluster.

Frågan är om vi kan – eller vill – sänka garderna igen?

Att vara utåtriktad är förstås inget självändamål. Ingen ska känna sig tvungen att trivas med en massa folk tätt inpå sig.

Samtidigt är ensamhet en av de mest utbredda folksjukdomarna i Finland, och ofta också en indirekt dödsorsak. Bland annat Röda Korset har slagit larm om att hälsoproblem relaterade till ensamhet ökat explosionsartat under epidemin.

Människan är ändå ett socialt djur, också finländaren. Positiva kontakter, till exempel en kram, har påvisade hälsofördelar. Kramar utlöser hormoner som oxytocin, som reducerar stress, och signalsubstansen serotonin, som spelar en central roll för att reglera humör, aptit, sömn och minne. Serotonin motarbetar dessutom depression.

Nu har jag visserligen ingen lust att krama mannen i svängdörrarna, och han vill alldeles säkert inte krama mig.

Sitter man hemma vid en skärm blir man utan de här impulserna. Varje passivt aggressiv kommentar i en diskussionstråd på webben kan få oproportionerligt stor betydelse. När man ger sig ut ur sin lägenhet är man färdigt förbannad på allt och alla.

Nu har jag visserligen ingen lust att krama mannen i svängdörrarna, och han vill alldeles säkert inte krama mig.

Men social interaktion är, precis som sång eller fotboll, en färdighet som måste upprätthållas, annars rostar den sönder. På ett större kalas i somras kändes det till exempel så ovant att sitta och tala med halvt främmande människor att det var som om det behövdes minst två snapsar för att komma över tröskeln.

Ändå var det inte snapsen som fick nervositeten att släppa, utan det faktum att alla andra vid bordet kände sig precis lika stela – och kunde skratta åt det tillsammans. No man is an island, ingen människa är en ö, skrev 1600-talspoeten John Donne, och just i den stunden kan han ha haft rätt.

Tobias Pettersson Reporter

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning