Satsa på upprustning eller avspänning?

Avspänning borde vara en första rangens fråga. Men inte bara i Östersjöområdet (Jaakko Heikkilä, HBL 30.6), utan i hela världen. I dag omsätter dessvärre olika länders krigsmakter miljarder. Hur mycket satsas det samtidigt för att förebygga konflikter och minska spänningarna?

Jag har undrat över varför man talar om krigsbrott, när krig och även förberedelser för krig ju i sig kan betraktas som brott mot mänskligheten. Att betona vissa krigsbrott är ju som om man ansåg att krig annars skulle vara ett rent och accepterat spel. Men orsakar inte redan konventionella krig omänskliga lidanden för de deltagande soldaterna och i många fall även för utomstående parter? Och hur är det med miljökonsekvenserna?

Under en normal krigsoperation kan på en dag tusentals ton värdefulla metaller bli lämnade i öknen eller sänkta i havets djup. Är det med den vetskapen motiverande att sortera kapsyler och filburkslock för att spara miljön? Och även under fredstid förbrukas jordens resurser hela tiden av krigsmakterna. Så är till exempel USA:s krigsmakt landets största användare av fossil energi.

Upprustningen orsakar överföring av tillgångar från de svaga till de redan rika. Har någon hört att det går dåligt för en producent av krigsmateriel? Nej! Somliga mår väl när det rustas upp, medan andra hamnar betala i en eller annan form och detta skärper många samhällskonflikter, som i botten har ekonomiska orsaker. Det är en ond spiral som måste få ett slut.

Avspänning, inte skrammel med vapen, är den enda vägen om mänskligheten skall ha en chans på längre sikt. Detta borde även de, som i dag, av förståeliga skäl ivrar för anslutning till Nato, inse och understödja.

Jan-Erik Ingvall Helsingfors

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning