Särartsfeminism i fantastisk förpackning

I Maria Turtschaninoffs Naondel byts haremets påtvingade gemenskap till ett självvalt systerskap. Fredrik Sonck har läst en mörk bladvändare.

Fantasy

Maria Turtschaninoff

Naondel

Förlaget M 2016

Det ska sägas direkt: Maria Turtschaninoffs nya fantasyroman Naondel tål att jämföra med så gott som vad som helst i genren, också internationellt. Den är en bladvändare, omsorgsfullt komponerad, mörk och mångstämmig utan att man riskerar att tappa tråden. Den är inte en bok som väljer de lättaste vägarna, vare sig till innehåll eller till berättarteknik, och det sexuella våld som är en central del i romanen skildras utan tillstymmelse till frosseri.

Ambitionen att skriva feministisk fantasy är tydlig, men Turtschaninoff håller allt vad pretentioner och program heter på behörigt avstånd. Visst finns här ett behov att säga något, men det överordnar sig aldrig berättelsen.

Gedigna porträtt

Naondel utspelar sig i samma värld som Turtschaninoffs senaste bok, klosterskildringen Maresi, men äger rum långt tidigare: romanen berättar om hur Röda klostret på ön Menos grundades – och av vem. I Naondel möter läsaren de första systrarna, vars gemensamma öde är att de alla införlivas i den mäktiga visiren Iskan ak Honta-ches harem, ett ombonat fängelse. Hur de olika kvinnorna hamnat i Iskans våld berättar de själva i jag-form, och via de olika berättarrösterna får läsaren också veta hur kvinnorna ser på varandra, vilket naturligtvis ger upphov till en del intressanta perspektivförskjutningar.

Resultatet är ett antal riktigt gedigna porträtt. Mycket lyckad är till exempel Kabira – inledningsvis en självsvåldig flicka som blir grymt bedragen, senare något av en ragata, men just så komplex och trovärdig som man kan önska. Jag gillar också skildringen av nomadflickan Garais överlevnadsstrategi: Var medgörlig mot Iskans sexuella närmanden, packa ner, värna och odla ditt gamla jag i minnets innersta gömslen – grymt, men också det trovärdigt. Också Orseola med sin problematiska modersrelation, sin övernaturliga förmåga som skrämmer henne och sitt naiva uppror är en intressant bekantskap, inledningsvis gjord i en tropisk deltamiljö med jätteträd.

Några av de personer som introduceras längre fram i boken blir kanske lite platta – framför allt tänker jag på krigarkvinnan Sulani – men det kan delvis förklaras av att hon välsignas med betydligt mindre utrymme än andra. Ionas mytiska berättelse – den enda som inte är skriven i jag-form – är däremot oerhört vacker, och får mig osökt att tänka på såväl en saga ut Tusen och en natt, som på kapitlet om Minea från Kreta i Mika Waltaris Sinuhe egyptiern. Här bjuder Turtschaninoff ändå på en mer värdig undergång för den flicka som välkomnat sig själv som offerdjur på patriarkatets altare.

Lätt paradoxalt är det att berättelsen antagonist, och enda man av betydelse, på sätt och vis blir romanens mest magnetiska figur. Det har förstås att göra med vår tendens att trollbindas av ondskan, här i form av Iskan som under en charmant och vältalig yta döljer ett monster. Från de inledande sidornas självmedvetna yngling utvecklas han till en kraftfull och hänsynslös despot. Och visst går han att känna igen som en släkting till Star Wars-universumets Anakin Skywalker/Darth Vader som i sin äregirighet låter sig korrumperas. I Naondel sker det genom att exploatera den magiska källan Anji, vars kraft har en ljus och en mörk sida...

Vilken feminism?

Det man kunde notera ur feministisk synvinkel är Turtschaninoffs benägenhet att ordna sin värld så att entiteter som "naturen", "intuitionen" och "magin" är kvinnligt kodade.

Det är inte frågan om en stark dualism – för det finns konkreta nyanseringar och undantag – men nog en tydlig tendens. Den syns bland annat i hur många av Turtschaninoffs kvinnor genom intuitivt sökande kan upprätta en djupare förståelse för magin, naturen – ja, själva livet. Denna "djupare förståelse" verkar mannen i regel vara fjärmad från. Han kan vara betydelselös, likgiltig eller oförstående inför tillvaron – eller som Iskan någon som erövrar magin, naturen och livet på ett sätt som är analogt med hur han erövrar kvinnan: genom ägande, våldtäkt, inlåsning och konsumtion.

Poängen är att det kvinnliga hos Turtschaninoff verkar innehålla något essentiellt, och att det politiska projektet i någon mening inte bara handlar om att skapa "ett tryggt rum" utan också om att odla ett slags särartsfeminism: det kvinnliga måste värderas högre, men är annorlunda än det manliga.

Med en strikt ideologisk läsning är detta lite intressant, med tanke på att dagens likhetsfeminism tenderar att avfärda alla tankar om essentiella skillnader mellan män och kvinnor med emfas. På 2000-talet har den helt dominerande diskursen som bekant varit att skillnaderna är konstruerade, och att den feministiska kampens syfte är att rasera konstruktionerna, inte att odla deras särart.

Nå, detta är som sagt ett en förenklad analysansats. Men jag tänker också att särartsfeminismen i den extremt chauvinistiska och patriarkala värld där Naondel utspelar sig också är mer logisk som politisk strategi betraktad. Sen är det förstås också av största vikt att ett fantasy-universum är besjälat, och Turtschaninoff har på ett otvunget sätt lyckats lirka gamla latenta föreställningar om "kvinnlig gudomlighet" i sin värld, med sin egen tvist. Att den ideologiska konsekvensen är lite anmärkningsvärd kan gott ses som ytterligare ett tecken på att det litterära i slutändan ändå är överordnat det programmatiska. Och personligen uppskattar jag en fantasy som utspelar sig i ett igenkännbart patriarkat, och att ursystrarna tar sig an kampen med just de vapen som står dem till buds: organisering, samarbete. Solidaritetens glimrande möjlighet.

Fredrik Sonck Kulturchef

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33