Sansad supertrio på Koko

Trumslagaren Steve Gadd hör till de musiker många hört utan att veta om.

Blicher/Hemmer/Gadd

Koko Jazz Club 29.1.

Gadds stil hörs på skivor av till exempel Paul Simon, Steely Dan och Eric Clapton. Men Gadd är i grunden en jazztrummis och hörs bland annat på Chet Bakers klassiker She Was Too Good To Me.

Om det ibland känns att man hört Steve Gadds standardlösningar vid setet är det bra att minnas att det är han som uppfunnit eller finslipat dem. I en version av vitsen om hur många trumslagare det behövs för att byta en glödlampa heter det: tio, men sedan ytterligare tio som diskuterar hur Steve Gadd skulle ha gjort det.

Trots att man under kvällen i smockfulla Koko Jazz Club hörde många trumsolon, var det inte Gadds privatkväll. Med de starkt svängande danskarna Michael Blicher (saxofon) och Dan Hemmer (Hammond) blev triospelet exceptionellt välbalanserat vad gäller både musikernas roller och klangen. Det är svårt att minnas när man hört så här väl mickad och mixad Hammondorgel, till exempel.

Hemmer, som skötte baslinjerna med foten, tog berättigat mer än sin beskärda del av scenen i besittning. Han är en ovanlig jazzorganist i det att hans stil påminner litet om Jimmy Smiths. Gospelorgel var en stark ingrediens i hans tidvis predikande spel.

Blicher spelade mest tenorsax men växlade även till sopran och drog fram flöjten i ett nummer. De flesta av kvällens stycken var skrivna av honom och han presenterade även låtarna sympatiskt genom små anekdoter.

Trion har en tydlig egen stil. Även här hör gospel, vid sidan om New Orleans - stilar, till huvudingredienserna. Det är ofta fråga om 2/4-känsla med traditionell växelbas. Tremaine var rena rama gospeln, medan New Orleans i 3/4-takt påminde om The Meters.

Styckena var av lagom längd och man arbetade med små men effektiva medel. Ingen verkade ha bråttom någonstans och ingen hade något behov av att framhäva sig som virtuos. Allt var väldoserat och noggrant utfunderat. Fast ett par lite längre orgelsolon skulle ha suttit bra.

Vid sidan om Blichers traditionsmedvetna stycken spelade man Willie Dixons My Baby, Spiritualen Elijah Rock, som Mahalia Jackson gjorde känd samt In A Little Spanish Town, som tillägnades Lester Young. Blicher blåste långt enligt förebildens estetik, melodiskt och med eftertanke, men där Young efter latintemat går till swing gick man här mot bossanova. Effekten var lustig och logisk; Lester Young var även Stan Getz kanske största förebild.

Det lönade sig att köa utanför klubben, som med denna konsert åter gjorde ett kulturdåd.

Jan-Erik Holmberg

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning