Sändningen från slottet var rena nödåret

Daniel Olin, Kreeta-Maria Kivioja, Ella Kanninen och Jussi-Pekka Rantanen var programledare för Yles direktsändning från slottet som var som en fläkt av tv på 1900-talet. Bild: Jyrki Valkama/Heidi Grönroos

Är det så att vi inte får och ska ha det för roligt i dessa tider, undrar Malin Slotte i en kommentar till Yles direktsändning från slottet i går kväll.

Texten har uppdaterats med färska tittarsiffror.

När presidentbalen ställdes in i år igen blev det brådis för Yle. På en och en halv vecka skulle man skrapa ihop en alternativ sändning enligt fjolårets modell med bara presidentparet, programledare och artister på plats på slottet. I år skalade man därtill ner sändningstiden till endast 75 minuter, vilket inte hindrade att den ändå kändes nödårslång. För det hade minsann blandats bark i brödet i denna surrogatsändning.

Ja, balen var inställd, ja, vi har en pandemi och det är ett elände, och visst, självständigheten är och ska förknippas med högtidlig värdighet. Men behöver det betyda den stela, rent av föråldrade, tristess Yle bjöd på i måndags? Det var som en fläkt av hur tv gjordes på 1900-talet, stundtals slog det till och med över i rena lokal-tv-kitschen. Vårt lågmälda och korrekta presidentpar tilldelades också en huvudroll som de uppenbart inte var bekväma med.

Samtidigt: det är en utmaning att i en handvändning ersätta en tv-tradition med något annat. Eftersom lösningen förhoppningsvis är temporär lönar det sig heller knappast att dra i gång med någon mera resurskrävande formatutveckling.

Och slottsbalen med sin oändligt långa hälsningsceremoni med efterföljande vimmelintervjuer är en etablerad, fungerande slow-tv-tradition. Att det är en tradition som finländarna inte ger upp i första taget visar även årets tittarsiffror – i medeltal 1,3 miljoner såg sändningen.

Här finns det skäl att påminna om att även större aktörer misslyckats med att göra ersättningsprogram i pandemitider. 2020 lyckades EBU förvandla Europas största och gladaste tv-fest till en makalös bedrövelse med begravningsstämning. Återstår att se hur SVT, känd för sin lediga professionalism, fixar sin bevakning av inställda Nobelfestligheter på fredag.

Men, för att ändå ge Yle lite kredd för det tappra försöket: tvåspråkigheten fungerade i sändningen, programledarna Ella Kanninen och Jussi-Pekka Rantanen strödde med jämna mellanrum in svenska, och det var fint att man på den korta tid som fanns lyckats hitta både en finlandssvensk intensivvårdare och busschaufför.

Som något positivt kan man också se att det uppenbart inte slösats med några stora summor skattepengar på detta, för inte var det med bästa vilja bra tv. Det är som om vi inte får och ska ha det för roligt i dessa tider. Ska man sitta hemma ska man också ha det tråkigt, som ett slags allas uppoffring – inte för självständigheten – utan för pandemin.

Malin Slotte TV-redaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning