Sanasto är en kulturpolitisk katastrof

Bild: Niklas Sandström

Låt inte en räknerobot utan tänkande människor ta hand om utdelningen av de understöd de flesta författare så väl behöver, skriver författaren Fredrik Lång.

Författarnas och översättarnas upphovsrättsliga organisation Sanasto har allt sedan starten lobbat för att höja de ersättningar en upphovsperson erhåller för att dennes böcker fritt kan lånas på de allmänna och vetenskapliga biblioteken. Lobbningen har varit så framgångsrik att Sanasto från och med i år kan betala 25 cent per utlånad bok (översättare hälften) i låneersättning (på finska "lainauskorvaus"). Det låter ju bra men är det inte. Kulturpolitiskt sett är Sanasto en katastrof.

I sina kampanjer för att höja anslaget till utdelningen, som nu uppgår till 14,2 miljoner euro, har Sanasto hänvisat till de övriga nordiska länderna. Vi vill ha det som till exempel i Norge, har man ständigt framhållit. Det är sant att Norge har ett mycket omfattande stöd till förlagen och författarna, men deras modell är nästan identisk med det system för ersättning som funnits hos oss sedan början av 1960-talet och som kallas biblioteksstipendier (som förut kallades biblioteksersättningsstipendier, på finska "kirjastoapuraha"). Och som stadigt har krympt de senaste åren.

Låt oss alltså göra som i Norge! Då kan vi flytta en del av miljonerna till den kostnadseffektiva stipendienämnd som redan finns och som fördelar stipendierna enligt behov och förtjänst. Det nuvarande systemet gynnar främst dem som redan tjänar bra på sitt författarskap. Några miljoner kan också ges till FILI för att stöda utgivning och översättning. I Norge ges stöd till förlagen främst genom den så kallade innkjøpsordningen, som innebär att staten köper in 773 ex. av varje nyutgiven bok.

Det mest groteska med Sanasto är att de upphovsrättsliga ersättningarna utbetalas ända upp till 70 år efter upphovspersonens död. Medan levande poeter nästan inget har att hämta ur Sanastos fickor, öses pengar över döda bestsellerförfattares efterkommande i tredje och fjärde led. Det är inte bara dålig kulturpolitik, det är över huvud taget inte kulturpolitik. Sanasto döljer sitt handlande bakom ett EES-direktiv som sägs kräva det här, men har då inte läst tilläggsklausulen att utdelningen har möjlighet att beakta ifrågavarande stats kulturpolitiska strävanden. Även Norge har undertecknat alla EES-direktiv och tolkar dem klokt. I Danmark ges inte heller ersättning för varje utlånad bok; den erläggs enligt ett system som beaktar antalet sidor i de böcker biblioteken inköpt, multiplicerat med ett poängtal som ger prosan värdet 1,7 där poesin får en sexa. Arvingarna blir utan, förutom efterlevande make eller maka. Det är rimligt.

Jag har trott att författareföreningarna ska tillvarata alla författares intressen. Att lika lön i princip ska ges för lika arbete. Att det ska råda solidaritet mellan de olika genrerna så att alla gynnas likvärdigt. Att även poesin, novellkonsten, facklitteraturen, minoritetslitteraturen, den smala och ifrågasättande litteraturen ska ges möjlighet att verka på samma villkor som den bästsäljande och mest utlånade litteraturen. Att de unga ska ges en chans. Det är med bestörtning jag sett Sanasto växa till den gökunge den nu är. Stäng Sanasto. Det kan vi göra, eftersom det är vi som upprätthåller den. Bruksanvisning finns på nätet. Eller nej. Låt Sanasto ta hand om de juridiska frågorna i framtiden, flytta kontoret till en billigare adress i Östra Böle, men låt inte en räknerobot, utan tänkande människor ta hand om utdelningen av de understöd de flesta författare så väl behöver.

Skribenten är författare. Kolumnen har tidigare ingått i tidskriften Suomen kirjailijaliittos tidskrift Kirjailija.

Fredrik Lång

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning