Samtidsledan kom före gillaknappen

Under de närmaste månaderna ska jag försöka gilla så lite som möjligt, åtminstone digitalt, skriver Philip Teir.

Den första juni raderade jag alla sociala medier från min telefon. Jag insåg att det var dags att göra någonting drastiskt, när jag märkte att tre timmar snabbt rusade förbi i diskussioner där alla medvetet missförstod varandra, samtidigt som min tumme utvecklat något som påminde om lateral epikondylit, alltså tennisarmbåge.

Dessutom behöver jag – inbillar jag mig, precis som alla andra nu för tiden – mera tid till läsning, arbete och tänkande. Och gärna utan att ögonen går i kors.

Frågan är nu om den där tiden kommer att infinna sig bara för att jag skapat bättre förutsättningar för den.

The Guardians kolumnist Olive Burkeman skrev nyligen en text om hur vi ofta fastnar i något som han kallar "viktighetsfällan". Om en sak är viktig för oss – till exempel läsning – föreställer vi oss att vi behöver vila, energi och massor av tid för att ägna oss åt den. Idealet är en fåtölj, ett glas whisky och timmar av ostörd koncentration. Därför ägnar vi oss i stället åt oviktiga saker, medan allt det viktiga skjuts på framtiden.

Ett besläktat felslut, skriver Burkeman, är "följdriktighetsfällan": idén att ingenting är värt att göra om man inte tänker ägna resten av sitt liv åt det. Enligt den här tankemodellen är det onödigt att delta i en politisk manifestation eftersom livet är för rörigt för att kunna vara helhjärtat politiskt aktiv. Att ta upp tråden med en gammal vän är onödigt om man inte kan bli en person som gör det hela tiden.

Det här är absurt, menar Burkeman, "eftersom sådana saker är värda att göra i sig själva, men också för att du definitivt inte blir en person som gör sånt om du inte gör dem en gång".

Det är märkligt egentligen hur sådana banala insikter kan behövas ibland. Jag gick med i Facebook för tio år sedan – precis som de flesta i min bekantskapskrets – och lika mycket som det är en plats för ny information och social aktivitet, kan jag känna ett slags sorg kring all positionering och tolkande av gilla-markeringars betydelse. En känsla av att livet rusar förbi medan vi finkalibrerar vårt digitala flöde. Och eftersom så många av oss numera jobbar inom branscher där sociala medier-närvaro räknas som absolut nödvändig känner vi inte riktigt att det finns någon utväg.

Den svenska författaren Isabelle Ståhl har skrivit en iskall och suggestiv debutroman om den här virtuella mättnaden, "Just nu är jag här".

Huvudpersonen Elise kommer hem från en fest där hon för en gångs skull haft roligt: "Jag domnar bort med datorns laddare mot magen, det påminner om värmen från en mänsklig kropp".

Samtidigt jagar hon efter känslan av någonting riktigt, en bekräftelse som inte kommer från mobilens pushnotiser.

Ståhls roman jämförs nu med Stockholmsflanörerna Per Hagman och Hjalmar Söderberg, och kanske är det just så: vår digitala alienation är bara ett nytt namn på en gammal sak, kanske samtidsledan kom före gillaknappen.

Men jag tror ändå på att bryta mönster. Så under de närmaste månaderna ska jag försöka gilla så lite som möjligt, åtminstone digitalt.

Philip Teir Författare och journalist

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning