Sammansvetsad musikalisk kärnfamilj i Lovisa

MUSIK

Sibeliusdagarna i Lovisa. Konsert i Borgå domkyrka 8.9. Anna-Liisa Bezrodny & Elina Vähälä, violin, Razvan Popovici, altviolin, Jan-Erik Gustafsson, cello, Mika Väyrynen, dragspel, Paavali Jumppanen, piano. Englund, Sallinen, Dvorák.

Jan-Erik Gustafsson firar sitt tjugonde år som konstnärlig ledare för Lovisa Sibeliusdagar med att sammanställa en läckrare och mer ambitiös programhelhet än på bra länge och när även den musikaliska kärnfamiljen verkar mer sammansvetsad och homogen än i mannaminne var det ingen överraskning att festivalen tog en verklig rivstart.

Torsdagens öppningskonsert bjöd på en stilig programhelhet med tilltalande franska förtecken i gymnasiets intima men akustiskt brutala festsal. En helhet som varit ännu stiligare om Gustafsson, som naturligt komplement till Fauré och Saint-Saëns, hade valt Francks pianokvintett som huvudnummer. Å andra sidan bör en inte klaga när alternativet hette Brahms och framförandet var just så eldfängt passionerat som musiken kräver.

Samma eldighet gick igen vid fredagens gästkonsert i Borgå domkyrka med ytterligare en av alla tiders sällsammast skimrande pianokvintetter, Dvoráks melodiskt outslitliga tvåa, på programmet. Samspelet var återigen på glädjande hög nivå, Elina Vähäläs och Anna-Liisa Bezrodnys violiner kompletterade varandra fruktbart, Gustafssons cello klingade sedvanligt mustigt och rumänsk-tyske Razvan Popovicis altviolin agerade flexibelt kitt de övriga stråkarna emellan.

Navet, ja själva hjärtat, i musicerandet var dock bägge kvällarna Paavali Jumppanen, som måtte vara önskedrömmen för alla kammarmusikarrangörer och medmusikanter. Här har vi ett fullkomligt okonstlat grepp om de flesta slag av repertoar, en lyhördhet som stundtals inte tycks vara av denna världen och en balans mellan det analytiska och emotionella som förefaller i det närmaste perfekt.

Konsten att suga på karamellen

Och sällan har väl Einar Englunds sonat för violin och piano (1979) klingat så övertygande som denna gång. Englunds sena kammarmusik är inte alltid helt lätt att få att leva, men Bezrodnyi och Jumppanens musicerande var av den kalibern att stycket framstod närapå i nytt ljus och framförallt den sordinerade Elegiasatsen med sina sofistikerade populärmusikallusioner gjordes med ett rätt så oemotståndligt raffinemang.

Samma gällde uruppförandet av Aulis Sallinens som 50-årspresent till dragspelsvirtuosen Mika Väyrynen skrivna, drygt kvarttimmen långa Dance Music Suite (2016) för dragspel, violin, cello och piano, som visade sig vara en verklig pärla.

Liksom Englund har Sallinen alltid haft ett okomplicerat förhållande till populärmusiken och i den femsatsiga sviten – med satstitlar som The Halting Walz, Flamencolia och The Very Last Tango – flirtar han ogenerat, och framgångsrikt, med bland annat just vals, tango och rentav blues. Han vet exakt hur mycket det lönar sig att suga på karamellen och djupsinnigheten ligger hela tiden på lur mellan verserna; kvaliteter som nogsamt underströks av Väyrynen och hans glada vänner.

Gustafssons problem har genom åren varit att Sibban skrev väldigt litet högkvalitativ kammarmusik och visst var det ett smart drag att engagera Lojo stadsorkester att vid varje festival göra bland annat en av symfonierna i kyrkan. I år har turen kommit till fyran, men därtill späder "Gusse" på med en verklig godbit vid söndagens avslutningskonsert: Mahlers Das Lied von der Erde i Schönbergs kammarensemblearrangemang och med Monica Groop och Tuomas Katajala som solister.

Mats Liljeroos

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00