Samma vägran – olika dom

Bild: Niklas Erlin

Ingen övertygelse kan vara större, riktigare eller viktigare än någon annan. Särbehandlingen av Jehovas vittnen i fråga om värnplikt måste ses över.

I rådande lagstiftning kan man dra slutsatsen att ett Jehovas vittne har en övertygelse som står ovanom andras. Den kan inte ifrågasättas och därför ger lagen dem möjlighet till befrielse från värnplikt och civiltjänstgöring.

Då en yngling i Östnyland vägrade att göra sin värnplikt och civiltjänst eftersom han är pacifist dömde Östra Nylands tingsrätt honom för två år sedan till 173 dagars ovillkorligt fängelse. Totalvägraren besvärade sig då han ansåg att han behandlats diskriminerande eftersom medlemmar i Jehovas vittnen inte döms till något straff för samma vägran.

Problemet har varit känt redan länge, men först i fredags slogs det fast i en rättsinstans att undantagslagen om Jehovas vittnen från 1985 inte är grundlagsenlig.

Det är inte överraskande att Helsingfors hovrätt nu har konstaterat att en dylik lagstiftning är diskriminerande. Hovrättens beslut togs med rösterna 4–3 till förmån för likhetsprincipen som har stärkts i lagstiftningen efter att undantagslagen om Jehovas vittnen stiftades. Det här kommer sannolikt nu att följas av tingsrätterna då nya fall dyker upp.

Förhoppningsvis ges åklagaren besvärstillstånd så att Högsta domstolen kan avgöra det här fallet slutligt. Om HD tar upp det och går på samma linje som hovrätten har vi ett prejudikat som förutsätter att vår lagstiftning ändras.

Justitieminister Antti Häkkänen har konstaterat att den här frågan nu bör utredas grundligt. En kommitté vid Försvarsministeriet konstaterade redan 2007 att behandlingen av totalvägrare borde vara enhetlig. Men ingenting har hänt på tio år.

Det finns strängt taget två möjligheter. Endera beviljas också andra befrielse från all tjänstgöring om det strider mot deras övertygelse, eller så upphör särbehandlingen av Jehovas vittnen och även de bestraffas om de vägrar utföra militär- eller civiltjänst.

Om Jehovas vittnen i framtiden inte särskiljs från andra utan döms utifrån samma lag så ökar de som enligt FN:s människorättskommitté kan betecknas som åsiktsfångar. Det var en orsak till att de som hör till det här religionssamfundet befriades i en lag som stiftades i mitten av 1980-talet. I och med det minskade antalet totalvägrare (åsiktsfångar enligt FN) i våra fängelser med ungefär 100 per år.

I dag är totalvägrarna endast några tiotal per år. Försvarsviljan är traditionellt hög i Finland, men åtminstone i teorin kunde en avkriminalisering av totalvägran leda till att kontingenterna minskar drastiskt om värnplikten i praktiken blir frivillig. Det i sin tur skulle innebära att grunden hotas för hela Finlands försvarspolitiska linje där ett trovärdigt självständigt helhetsförsvar bygger på allmän värnplikt.

Finns det någon kompromiss som kunde lösa detta? Eller tvingas Finland välja mellan att bryta mot de mänskliga rättigheterna eller att göra alla jämlika inför lagen, men samtidigt äventyra landets försvarsförmåga?

Man kan fråga sig hur allvarligt brottet mot mänskliga rättigheter är om människor bestraffas efter att ha getts en chans att också utföra civiltjänst, vilket vår värnplikt i dag ger möjligheter till för alla. Ingen tvingas numera först till militärtjänst utan man kan direkt gå till civiltjänst.

Jehovas vittnen uppges också ha lättat en aning på restriktionerna och kan tänkas godkänna att en medlem i dag utför civiltjänst, vilket tidigare ledde till att man uteslöts ur samfundet.

Sju procent av årskullen väljer årligen civiltjänst – ungefär 2 000 – medan 22 000 utför militärtjänst. Det finns också en fråga om ojämlikhet mellan de här två formerna då civiltjänst alltid är 347 dagar, medan en del av de som väljer värnplikt kan hemförlovas redan efter 165 eller 255 dagars tjänstgöring. Det är en jämlikhetsfråga som med fördel kunde diskuteras om och då särbehandlingen av Jehovas vittnen kommer upp.

Tommy Westerlund Ledarskribent

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46