Samhällskritik i hisnande elegant förpackning

BILDER FRÅN FINLAND. Ylermi Rajamaa, Elina Knihtilä, Pyry Nikkilä och Antti Heikkinen i Saara Turunens raffinerade Finlandsstudie på Q-teatern. Bild: Pate Pesonius

I Saara Turunens snillrika Finlandsstudie bär fascisten inte brunskjorta utan beige trenchcoat.

Tavallisuuden aave. Kuvia kotimaasta

Text, regi: Saara Turunen. Ljud: Tuuli Kyttälä. Scenografi: Milja Aho. Ljus: Erna Aaltonen. Kostym, mask: Laura Haapakangas. Koreografi: Janina Rajakangas. Dramaturgi: Heini Junkkaala.

På scenen: Laura Birn, Ylermi Rajamaa, Elina Knihtilä, Pyry Nikkilä, Antti Heikkinen.

Premiär på Q-teatern 19.2.

Det är inte bara duvorna som riskerar svälla upp och explodera ifall de skulle få i sig av riskornen som bröllopsgästerna kastar på det unga, nygifta paret.

Det vilar en kvävd aggressivitet över den anemiska församlingssalen, de bleka gästerna och det stelt dansande brudparet. En aggressivitet som när som helst kan spränga bröllopsfesten i luften – i små, vassa skärvor av vitt finporslin.

Saara Turunens "bilder från hemlandet", som underrubriken till föreställningen lyder, är en känslomässig bomb, också om den aldrig briserar på scenen. Urladdningen sker inombords hos åskådaren.

Stämningen som jäser under ytorna i grisskärt och gulnad furu på Q-teaterns scen, är närmast diabolisk. De livlösa, familjeporträttaktiga formationerna, ett slags levande tablåer, som skådespelarna med urblekta 80-talskläder och urvattnade ansiktsuttryck, poserar i, är plågsamma att se på. De nollställda ansiktena döljer en så stark sinnesrörelse, en panikartad ambition att passa in.

Jakten på det normala

Föreställningen Tavallisuuden aave har hämtat inspiration från den spanske regissören Luis Buñuels nästsista film, Frihetens fantom, där det i Frankrike högst laddade begreppet frihet, granskas genom drömska, fragmentariska scener.

Saara Turunen synar i sin tur ett fenomen som hon upplever som typiskt för det finländska samhället, nämligen "vanlighet" – en längtan efter att rätta sig efter normen och inte sticka ut. Men även om personerna till en början tror sig lyckas bete sig "vanligt" och "kulturtypiskt", glider deras uppförande snabbt över i något direkt motbjudande.

Blicken som riktas mot konformismen är road och välvillig, men också djupt äcklad.

Gång på gång promenerar en grupp män med pottfrisyrer och beigefärgade trenchcoats in på scenen. De hissar upp kalsonger i flaggstången och armarna i raka Hitlerhälsningar. Figurerna för tankarna till en av de sista scenerna i Bertoluccis Fascisten, där agenter i beige kappor jagar sitt kvinnliga offer genom tallskogen.

Så kan Tavallisuuden aave ses som en kommentar till den fascism som marscherat in i den finländska politiken. En patriarkal kultur som också förlöjligar och misskrediterar kvinnan i det offentliga samtalet. När Elina Knihtilä försöker protestera mot männens suspekta bestyr blir hon utföst av Antti Heikkinens briljant otäcka gängledare. Han uppmanar henne att slappna av och odla lite humor.

Fåglar, som utgör ett slags ledmotiv föreställningen igenom, anknyter också till temat. Här finns von wrightska tjädertuppar som soldater i det nationella identitetsprojektets tjänst, men också granna, exotiska arter som väcker sparvarnas avund och avsky.

Enastående hantverk

Det finns inget sketchartat i Saara Turunens regi trots att föreställningen ställvis är hejdlöst komisk. Snarare påminner de korta scenerna om täta noveller. Berättelsen om Laura Birns kvinna som möter en varg – osynlig för hennes omgivning – är ett slags surrealistisk, buñuelsk vuxensaga.

Hela föreställningen blottar ett fantastiskt hantverk, en estetik så elegant och snillrik att det mest lämpade ordet för att beskriva den är banbrytande.

Det visuella uttrycket är raffinerat, scenerna ser ut som fotografier eller tavlor i smutsiga pasteller. Erno Aaltonens sinnrika ljusdesign bygger också upp en fängslande dramaturgi. Med ljuset fångar han känslor och atmosfärer som inte kan förmedlas med ord.

Skådespelararbetet är på toppnivå, ensemblen orienterar sig smidigt i pjäsens sällsamma värld. Antti Heikkinen är både rar och kuslig som diverse dämpade, glåmiga pojkmän. Laura Birn levererar i sin tur föreställningens glansnummer som nörden på hemmafesten, som för ett kort ögonblick släpper alla sociala hämningar. I stället för att trycka i soffan med en varm öl, ger hon sig passionerat hän discomusiken.

Tavallisuuden aave klistrar inte på det politiska temat, utan väver in det bland de mer personliga trådarna i föreställningens foder. Saara Turunens förfinade uttryck, hennes öga för det fulsnygga och sjaskiga i tillvaron, är alldeles enastående.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning