Säkerhetspolitiken troligen på sparlåga före 2018

Bild: EPA/JULIEN WARNAND

Det tycks vara svårt att inse att Finland och Sverige inte längre är alliansfria: EU är en allians som förutsätter solidaritet vid angrepp på en medlemsstat. Dessutom glöms Sveriges och Finlands militärteknologiska beroende av USA kanske medvetet bort, skriver Pär Stenbäck och misstänker att Ryssland redan avskrivit både Finland och Sverige som alltför Natointegrerade.

Riksdagsledamoten och tidigare statsministern Matti Vanhanen (C) publicerade i början av året en utrikespolitisk pamflett på eget förlag. Han sände den vänligen till mig och jag läste den med intresse. Förklaringen kom kort därefter: Vanhanen vill bli Centerns presidentkandidat. Vanhanens pamflett visar att han vill skapa sig en säkerhetspolitisk profil varför det är skäl att titta närmare på hans program.

"Själv stöder jag att Finland och Sverige håller sig utanför militäralliansen (Nato) och upprätthåller genom detta beslut stabiliteten i Östersjön", skriver Vanhanen. På nästa sida fortsätter han ändå: "För mig är en ansökan om Natomedlemskap ändå ett genuint alternativ, om stabilitetspolitiken inte lyckas på grund av andras beteende". Litet senare betonar han osäkerheten kring Rysslands politik och stöder det bilaterala försvarssamarbetet med Sverige.

Man kan väl säga att Vanhanen ställer kyrkan mitt i byn och garderar sig. Men kommer presidentvalet 2018 att handla om säkerhetspolitik? Det är ju högst sannolikt att Sauli Niinistö kandiderar och i praktiken leder han utrikespolitiken under denna valperiod eftersom regeringens tre S – Juha Sipilä, Alexander Stubb och Timo Soini – är upptagna av ekonomin.

Hur skulle en sådan debatt se ut? Risken finns att den blir enkelspårig om kandidaterna i kör upprepar hur bra det är med fortsatt militär alliansfrihet. Detta är väl troligt om ingenting dramatiskt händer i vårt närområde, om östra Ukraina förblir en frusen konflikt och om Ryssland avstår från framstötar i baltisk riktning. Knappast kommer presidenten då att agera i Natofrågan före presidentvalet, oberoende av sina eventuella preferenser.

Det pågår en debatt, men på sparlåga, och den liknar inte den svenska. I Sverige är den polemisk och polariserad, med minst två utkristalliserade läger, för eller emot Nato. Nyporna är hårdare än hos oss; här förs den i debattskrifter, artiklar och i mindre sällskap. Ett nytt sådant har för övrigt sett dagens (eller kabinettens) ljus: Det geopolitiska sällskapet.

Inom sällskapet samlas personer såsom tidigare statssekreterare Risto Volanen (C) och militärdebattören Pekka Visuri, herrar med en viss förståelse för den ryska geopolitiken. Sedan många år verkar bland annat tidigare ambassadörer inom Atlant-sällskapet vilket förordar de västliga kontakterna. Fakta dryftas flitigt vid Utrikespolitiska institutets seminarier.

Finns det utrymme för en livligare säkerhetspolitisk debatt i Finland? Det verkar inte som om politikerna skulle vara så värst intresserade av en sådan. Detta kan ha på flera orsaker. Regeringsprogrammet säger ut att Natooptionen är i kraft, men till mångas förvåning fanns denna formulering inte med i det gemensamma uttalande som Sveriges och Finlands statsministrar gjorde i början av året. Det vore intressant att veta om detta enbart var Löfvéns villkor, eftersom S-regeringens program inte innehåller någon Natooption.

Opinionsläget dämpar politikernas debattlust. Visserligen har de Natonegativas antal minskat från 45 till 32 procent, men de Natopositiva utgör bara 19 procent. Vill man räkna in dem som är nöjda med vårt nuvarande partnerskap med Nato kan 51 procent anses ha ett öppet sinnelag om läget skulle förvärras. Inställningen till nordiskt militärt samarbete är klart positivare, 56 procent önskar fördjupa det, bara 4 procent motsätter sig det!

Opinionerna blir mera svårtolkade när 52 procent kan se vissa militära hotbilder men 49 procent anser att vi inte bör förhålla oss negativa till vår östra granne. År 2015, efter Krim, ansåg hälften av finländarna att Ryssland utgjorde ett betydande militärt hot. Kanske gemene man hyser en klockartro på att Finland kan "melde sig ud" från säkerhetspolitiska obehagligheter?

Kan Sverige överraska? Rädslan för ett överraskande svenskt Natobeslut skymtar fram allt oftare i den finländska debatten. Även om ett sådant inte ligger i det officiella Sveriges kort, driver de hårdaste Natoanhängare en linje som skulle innebära att Sverige skall gå med oberoende av vad Finland gör. Speciellt hotfull är banérföraren i Svenska Dagbladet, Mats Johansson (M) som föreslår att man säger "Hej då, Finland", eftersom opinionerna här inte är lika Natopositiva som i Sverige.

Johanssons inlägg förstärkte den gamla misstänksamheten från EU-ansökans tider: Sverige låter sig inte hämmas, trots vårt lovande militärsamarbete. HS drog slutsatsen av inlägget att vårt bilaterala samarbete vilar på lösan sand. – Ett problem är de bristande kunskaperna i Sverige om den politiska dynamiken i Finland, hur debatten här beaktar flera faktorer än den ibland förenklade hotbild som gäller i Sverige. Man inser inte att ett Natobeslut är en existentiell fråga för Finland, som kräver bred konsensus, en accepterad hotbild och ett enigt politisk ledarskap. Sådant tar tid.

Trots att de borgerliga partierna nu flaggar för Nato behöver det inte betyda att Sverige efter ett regeringsskifte genast går med. Socialdemokraterna är splittrade och behöver en grundlig intern debatt innan önskad enighet nås.

I ett anförande på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm i januari framhöll jag att om vårt militära samarbete skall lyckas behövs det en ökad grad av utrikespolitisk koordinering. Det är ju inget självändamål att konfrontera Ryssland, så varför inte först vänja Kreml vid den svensk-finländska alliansen i vardande. Personligen misstänker jag att Ryssland redan avskrivit oss båda som alltför Natointegrerade. Steget till ett fullt medlemskap är egentligen inte så långt, men speciellt Finlands beslut skulle utan tvekan vara en prestigeförlust för Putins Ryssland.

Det finns en del konstigheter i debatten, något som bland annat professor Henrik Meinander påpekat. Sveriges och Finlands militärteknologiska beroende av USA glöms bort, kanske medvetet. Det tycks också vara svårt att inse att Finland och Sverige inte längre är alliansfria: EU är en allians som förutsätter solidaritet vid angrepp på en medlemsstat. Att EU inte har gemensam militär slagkraft oroar inte det stora flertalet EU-medlemmar, de hör till Nato. Vi kan naturligtvis fortsätta att yvas över vår värnplikt och vårt territoriella försvar och Sverige kan "återbesätta" Gotland, men detta är knappast avgörande om Östersjön blir ett konfliktområde.

Hur än opinionerna utvecklas i Sverige och Finland är det väsentligt att Natooptionen hålls levande som en stark signal till omvärlden. Lika viktigt är att varken Natomotståndare eller Natoförespråkare blir så heta på gröten att man glömmer värdet av att våra länder bäst tryggar säkerheten hand i hand.

Pär Stenbäck minister

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning