Saker som tål att diskuteras

Är det inte lustigt att vi jobbar nästan två tredjedelar av vår vakna tid, men har så lite offentlig diskussion om det?

Det flesta av mina väninnor tjänar mer än sina män. Det har hänt nästan omedvetet, vid sidan av allt det andra. De har arbetat hårt, med draghjälp av en arbetsmarknadspolitik där de flesta lönerna fastställs kollektivt. Männen har gjort detsamma, men så har de halkat efter, gått ner i arbetstid, blivit arbetslösa. I vissa fall har männen tagit de större riskerna, satsat mera på ekonomiskt osäkra kort. I den märkliga humanitära-diplomatiska värld jag tillhör finns det ett växande antal skandinaviska män som följer med frun och hennes kontrakt med ambassaden eller organisationen. Ur ett skandinaviskt perspektiv är det inget att orda om. Det händer ju där hemma också. Den riktigt viktiga utvecklingen kommer smygande, under ytan.

Statistiskt sett stämmer mina observationer dåligt med det nationella genomsnittet. Kvinnornas löner i Finland är i snitt fortfarande bara 83 procent av männens. Könssegregeringen på arbetsmarknaden är exceptionellt hög i Finland, jämfört med andra europeiska länder, och kvinnorna är fortfarande klart dominerande inom barn- och sjukvård medan männen är det inom bygg- och lastbilsbranschen och så vidare. Vi lever fortfarande i en värld där en besvärlig manlig chef befordras medan en kvinnlig dito kallas för "bitch". Kvinnor gör rätt i att gömma ambitionen, sätta sitt ljus under skäppan – kravet på att vara lika omtyckt som bra gäller främst kvinnor.

Man kunde anta att skillnaden mellan vad jag ser i min bekantskapskrets och statistiken beror på att jag tittar på ett smalt urval. Så jag försöker testa vad jag ser hända genom att bläddra i tidningar och på nätet och hittar ... ingenting. Jag vadar genom spaltvis med text om terrorism, migration, krig och storm. Från det belysande till det analytiska och det rena "tyckandet". I överflöd. Ofta polariserat och ofta generaliserande. Däremot hittar jag nästan ingenting alls om vad folk gör på kontoret. Eller hur de gör vad de gör på kontoret. Vem som gör det. Och varför.

Är det inte lustigt att vi jobbar nästan två tredjedelar av vår vakna tid, men har så lite offentlig diskussion om det? Jag har jobbat i kök och på restauranger, på ministerier, nyhetsbolag och inom FN – och i alla dessa miljöer gick en stor del av arbetsdagen till kontorspolitik. I regel gällde att ju snabbare arbetstakten är desto mindre tjafs. Men också i de mest stressade sammanhang finns det vinnare och förlorare, de som får kontraktet förlängt, de som inte får det. Och någonstans där är det som skon klämmer. Hos oss 40–50-åringar som nästan alla fick jobb efter avslutade studier. För att sedan se vinden vända, jobbtakten intensifieras och klimatet bli kallare.

De flesta av mina väninnor tjänar mer än sina män varför huvudansvaret för bostadslånet och allt det andra tråkiga faller på dem. De tar också i de flesta fall ansvar för barnen, hemmet, och de åldrande föräldrarna. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag tror det skulle vara bra att diskutera det.

Annika Sandlund arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning