Saariaho går in i en annan värld

Poesi. Det är mellan fiskaren Davone Tines och anden Anthony Roth Costanzo som den största spänningen uppstår. Dansaren Nora Kimball-Mentzos bidrar med vackra repliker.Bild: Heikki Tuuli

I sin fjärde opera Only the sound remains lyfter Kaija Saariaho på förlåten till en värld bortom denna: till mysteriet i musiken och den klingande transcendensen.

Opera

Only the sound remains

Musik Kaija Saariaho. Libretto av tonsättaren efter två japanska nō-spel. Regi Peter Sellars, scenografi Julie Mehretu, kostymer Robby Duiveman, ljus James F. Ingalls, ljud Christophe Lebreton. I rollerna Anthony Roth Costanzo, kontratenor, Davone Tines, basbaryton, Nora Kimball-Mentzos, dansare och koreograf. Solistkvartett (Tuuli Lindeberg, Katariina Heikkilä, Matias Haakana, Nicholas Söderlund), stråkkvartetten Meta 4, Eija Kankaanranta, kantele, Camilla Hoitenga, flöjt, Heikki Parviainen, slagverk. Dirigent André de Ridder. Premiär på Nationaloperan 12.4.

I programbladet till Only the sound remains talar forskaren Liisamaija Hautsalo om Kaija Saariahos opera som en framställning av mysteriet i musiken, en gränsöverskridande klangstudie i gränslandet mellan vår värld och den andra sidan.

Om man accepterar tolkningen, blir skynkets funktion uppenbar i Peter Sellars regi och Julie Mehretus scenbild. Skynket, som under första halvan är halvstort och under den senare sträcker sig över hela scenmynningen, är som en genomskinlig ridå som skiljer vår värld från den andra sidan, speciellt när den unge mannens ande rör sig på båda sidorna.

Operan baserar sig på två separata japanska nō-spel, som översatts till engelska av Eszra Pounds och Ernest Fenollosa. Men trots att halvorna, Always Strong (Alltid stark) och Feather Mantle (Fjädermanteln), inte direkt har något med varandra att göra, känns upplägget smått genialiskt eftersom arketyperna och den transcendentala tematiken är gemensamma. I vidare bemärkelse kan man se hur operadiptyken kommer att handla om förhållandet till den Andre och förhållandet mellan oss och dem, ett ämne som är nog så aktuellt både i vardagen och i världspolitiken när Europa i allt högre grad får konfronteras med sin omgivning och sitt samvete.

Paavo Heininens enaktare Sidentrumman från 1984 baserar sig i liket med Only the sound remains på ett japanskt nō-spel. Om man vill kan man tala om den förra som en förlaga till den senare eller om Saariahos hommage till sin lärare. Ändå vill jag hellre betona den religiösa upplevelsen (om man lämnar det till subjektet att definiera religiositeten): operan som en plats för meditation, en möjlighet att stilla sig.

Handlingen ska man inte haka upp sig på, för texten är sekundär och operans kärna finns i musiken, som om möjligt är ännu mera raffinerad än i Saariahos tre tidigare operor. Till det yttre – vad gäller dynamik, omfång, effekter – är ramarna begränsade, men inom de givna ramarna är det som om ett vilt spel hela tiden pågick, där dramatiken för det mesta är uppskruvad.

Operan är som ett litet kammarspel, med två sångsolister och en dansare på scenen och en solistkvartett, stråkkvartett, slagverkare, flöjtist och kantelist i diket. Men dessa räcker långt. Davone Tines är en fin basbaryton, med både höjd och djup, värme och närvaro. Anthony Roth Costanzo har en i sig fin kontratenorröst, som han kontrollerar suveränt, även om den kanske inte har samma änglalika karaktär som Philippe Jaroussky, som sjöng rollen vid uruppförandet i Amsterdam i fjol. Speciellt i början har Roth Costanzos röst hårda kanter, även om den mjuknar senare. Det är i Fjädermanteln mellan fiskaren och anden, barytonen och kontratenoren, som den största spänningen uppstår, då också dansaren Nora Kimball-Mentzos bidrar med vackra repliker och ett poetiskt formspråk.

Som så ofta i Saariahos fall är elektroniken av avgörande betydelse för upplevelsen, och nästan allt som spelas i diket processeras, omvandlas och distribueras i salongen. Den sjungande solistkvartetten är en aning ojämn, med damerna starkare än herrarna. Däremot finns inget att invända när det gäller Meta 4:s, Camilla Hoitengas, Eija Kankaanrantas eller Heikki Parviainens insatser.

Det Saariaho skapar är omöjligt att omvandla i ord. Det måste helt enkelt upplevas. Tillfälle ges ännu fyra gånger i april.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42