Så tyckte HBL om Ishiguros Never Let Me Go

Flera av Kazuo Ishiguros böcker visas upp på den Svenska Akademien i Stockholm i dag. I mitten ses Never Let Me Go.Bild: Lehtikuva/AFP/Jonathan Nackstrand

Vi återpublicerar här Kerstin Lindman-Straffords recension från 2005 på romanen Never Let Me Go.

Kazuo Ishiguro: Never Let Me Go. Roman, Faber & Faber 2005, 263 s.

Kazuo Ishiguros internationella publik har fått vänta fem år på en ny bok. Nu har den kommit och redan hunnit väcka uppståndelse.

Föreställ dig att du är en tonåring som heter Ruth. Du drömmer om att arbeta på ett kontor. Ett skinande ljust kontor med stora glasfönster. Men du får inte, du har skapats i ett bestämt syfte och har ingenting att säga till om. Det enda du vet är att ditt liv blir kort. Pascal beskrev något jämförbart i Tankar där kedjade dödsdömda människor sitter och väntar på att få se vem som den dagen går till sin död.

Är det min tur i dag? Eller i morgon?

Det gäller i viss mån om allas våra liv, men i sin nya roman Never Let Me Go har Kazuo Ishiguro skrivit en starkt upprörande metafor för människolivet som har en science fiction-liknande ram.

Kathy, 31 år, är bokens jagperson. Hon har i elva år varit så kallad vårdare och skött om "donatorer". Hon blickar tillbaka på sitt liv och sin uppväxt i en privat institution, Hailsham, där hon hade två speciellt nära vänner, Tommy och Ruth. Skolans dagliga rutin bestod av sport, konst, musik – man satte en ära i all kreativitet – men det var inte någon vanlig skola.

Barnen hade förmyndare, men inte föräldrar, och de bar endast förnamn. De kunde inte gå utanför skolområdet och hade aldrig skollov.

De granskades regelbundet av läkare och deras uppsatser och teckningar arkiverades och granskades. De bästa alstren sänds till ett "galleri" – men ett galleri de aldrig själva fick besöka. Konstverken skulle visa psykologerna om barnen var "normala" eller inte. I tonåren började de reflektera över sin framtid och intressera sig för sex.

Varför rymmer vi inte?

På sidan 73 och då ungdomarna blivit 15 år får vi och de veta vad som väntar dem. En förmyndare kan inte längre hålla tyst: "Ingen av er får fara till Amerika eller bli filmskådespelare. Och ingen kommer att kunna jobba i snabbköp som en av er planerade häromdagen. Ert liv är förutbestämt. Ni blir vuxna och innan ni är gamla, ja, före medelåldern, börjar ni donera era livsviktiga kroppsorgan. Det är detta ni skapats att göra … ni kom till världen i ett syfte och detta är er framtid … Snart lämnar ni Hailsham och förbereder er för er första donation … om ert liv skall vara värt någonting så bör ni veta vem ni är och hur er framtid gestaltar sig ..."

Kathy, Tommy, Ruth och de andra barnen är klonade, föräldralösa och sterila. Deras framtid består av att först bli vårdare för dem som donerar organ, sedan själva donera, och till sist "fullborda", vilket är skönskrift för att dö. Kathy, Tommy och Ruth lyssnar, men sanningen – att de en dag måste dö – når inte fram till dem, de är ju så unga. Ishiguro lyckas genom att pressa ihop deras livslängd ge oss en hudlös konfrontation med döden och med allt det vi mest värdesätter i livet.

– Jag frågade mig hur det skulle ha sett ut om vi haft ett stort genombrott inom bioteknologin och inte kärnfysiken efter kriget, säger Kazuo Ishiguro. Men han påpekar också att hans roman är en metafor för människolivets villkor. Varför rymmer ingen i berättelsen? "Vi människor accepterar vårt öde … och att försöka rymma undan det skulle vara lika meningslöst som att klaga till Gud eller någon annan att vi inte tycker om att dö efter ett visst antal år och därför gör vi uppror."

En roman om mening

En roman således om vad som är meningsfullt i ett kort människoliv, inte en bok om kloning och transplantationer. Här finns i själva verket ingenting om bioteknologi och ingen läkarvetenskaplig diskussion eller etisk debatt. Det är i vännernas värmande sällskap, i kärleken mellan Kathy och Tommy – som får sin fullbordan sent i Tommys liv – som livet visar sig från sin grymmaste sida: vännerna måste, liksom vi alla, skiljas åt i döden. Och på ett oändligt skickligt och djupt gripande sätt synliggör Ishiguro hur även klonade människor, som skapats för att ge andra ett längre liv, själva önskar leva.

Ishiguro har en slipad, återhållsam stil som ibland känns nästan alltför knapp, men vissa bilder dröjer magiska i minnet. En sådan är den dansande unga Kathy med en kudde tryckt mot magen. Hon lyssnar på en kassett med sången "Baby, baby, never let me go" och fantiserar att det är en kvinna som sjunger om det barn hon trots allt har kunnat föda. Kathy vet att hon själv aldrig kan få barn.

På ett annat plan är det naturligtvis en sång om livet och döden, men det förstår den unga Kathy då ännu inte. När hon sedan själv blivit ensam så är det sin egen barndom hon tänker på, och den var, säger hon, trots allt lycklig. Det är sådana minnen som på ett för Ishiguro mycket typiskt sätt ger henne modet att "fullborda".

Årets Bookerpris har två självklara kandidater; Ian McEwans Saturday och Kazuo Ishiguros nya roman. Jag skulle inte vilja välja mellan dem.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00