Så reagerade Norden på flyktingkrisen – vart tar tåget oss nu?

De närmare 250 000 asylsökande som kom till Norden 2015 har förändrat både diskussionsklimatet och politiken – och också haft effekter på det officiella nordiska samarbetet. Diskussionen om invandringen kan vara nödvändig, men gynnar den hårda retoriken integrationen?

Det är något särskilt med tågstationer – logistiska knutpunkter visst, men också inkörsporten till orten och existensen i koncentrat. Snabba fötter som tar sig längs "stressgången" mellan Stockholms Central och tunnelbanan, eller långsammare som uppehåller sig vid "spottkoppen" i stationsbyggnaden, den öppning som finns mellan våningarna. Doften av sött wienerbröd blandat med lukten av det hårda livet i en kombination alldeles unik för Köpenhamns hovedbanegård.

Det var också på tågstationerna som det som kallas flyktingkrisen blev så påfallande 2015. Och när jag ser tillbaka på mina tre år som Nordenkorrespondent med Stockholm som stationeringsort är det just den som har präglat perioden, som nu avslutas, allra mest: mänskligt men också politiskt.

Jag minns augusti då larm kommer från Malmö om att antalet ensamkommande barn ökar så att situationen börjar bli ohållbar. Det talas om katastrofläge. Då handlar det om fyrtio nya barn som kommer per dag, senare under hösten är det betydligt fler. Under en reportageresa framträder bilden av kommunalpolitiker och tjänstemän som ropar på hjälp inte minst från beslutsfattarna i Stockholm, samtidigt som det bland dem som jobbar med de unga finns en beslutsamhet: Vi ska klara det här.

Som mest anländer till och med 10 000 asylsökande per vecka till Sverige, från krigets Syrien, från Irak, Afghanistan och Eritrea. Samtidigt blir Sverige transitland för i synnerhet irakier som söker sig vidare till Finland. Bara en åttondedel av alla dem som passerar Danmark, vilket de allra flesta gör, stannar där.

Under 2015 söker nästan 250 000 personer asyl i de nordiska länderna.

Frivilligorganisationer och enskilda människor är de som reagerar på flyktingströmmen först. På stationerna möter de dem som kommer. De erbjuder något att äta, sim-kort till telefonen, vatten att dricka, varmare kläder och juridisk rådgivning. Något senare är också myndigheterna på plats.

"Mitt Europa bygger inte murar", säger Sveriges statsminister Stefan Löfven i ett tal under en manifestation i Stockholm. Två månader senare stramar regeringen i det land i Europa som har tagit emot mest invandrare per capita åt sin asylpolitik till vad den själv benämner som EU:s miniminivå. Det har kallats den snabbaste helomvändningen i svensk politisk historia.

Somliga jublar ett "äntligen", andra gråter – och många befinner sig attitydmässigt någonstans mitt emellan. En stor opinionsundersökning från Göteborgs universitet visar ändå att de svenskar som vill ta emot färre flyktingar har ökat. Hösten och vintern 2016 är 52 procent av den åsikten.

Också de övriga nordiska länderna, inklusive Finland, skärper sin lagstiftning så att färre ska komma och få lov att stanna. I synnerhet i Danmark, och också i Norge, har signalpolitiken drivits hårt, med integrations- och invandringsministrarna i spetsen.

När Sverige inför gräns- och id-kontroller som gör det nästan omöjligt för dem som saknar giltiga pass- och id-handlingar att söka asyl i landet, följer Danmark efter. Norge går likaså in för temporära kontroller och för första gången sedan 1950-talet råder inte längre passfrihet i Norden.

Det är ett hårt slag för det nordiska samarbetet, eller borde vara det. Politikerna hämtar sig ändå fort och håller god min. För oss journalister blir det allt svårare att få högt uppsatta politiker i de olika länderna att kommentera varandras politik, det har blivit känsligt. Och när Nordiska rådet, det nordiska samarbetets främsta parlamentariska organ, möts våren 2016 till en session med gränskontrollerna som uttryckligt tema är diskussionen häpnadsväckande kort.

Fort går debatten på officiell nordisk nivå över till att fokusera på integration. Dels för att det kanske är en mer neutral grund, dels för att frågeställningarna nu i hög grad handlar om det. Hur ordna med boende, jobb och skola och hur motverka segregationen – som i synnerhet i Sverige är omfattande och har tillåtits växa fram under årtionden, även om Danmark mer högljutt talar om det som där kallas "ghettoområden" och där regeringen nu till och med föreslår en strängare straffskala.

Så har också antalet asylsökande till de nordiska länderna minskat betydligt, mest i Europa – med 84 procent enligt Eurostats siffror.

Så var står vi i dag? I Sverige där det ofta förts fram att invandring, och speciellt kritik mot den, inte tillåts, diskuteras de här frågorna nu dagligen. Också en debatt om volymer, mängd, pågår – något som ännu för några år sedan var så gott som otänkbart. Pendelrörelsen har varit snabb.

Det är inte bara högerpopulistiska Sverigedemokraterna som håller temat på agendan, utan också exempelvis borgerliga Moderaterna och regeringspartiet Socialdemokraterna. Samma mönster går igen i de andra nordiska länderna. I Danmark har Socialdemokraterne profilerat sig hårt och öppnat för samarbete med Dansk Folkeparti.

Utvecklingen kan tolkas som att man nu vågar sätta ord på sådant som man inte uppfattade som möjligt tidigare, och en del hävdar att man har insett vad folk ute i landet, väljarna, vill. Men självfallet är det också ett politiskt spel där det handlar om att vinna röster och främst då tillbaka från de mest invandringskritiska partierna.

På samma gång som diskussionen kan vara hälsosam och nödvändig, och säkerligen borde ha kommit tidigare, har också polariseringen ökat och klimatet och retoriken hårdnat i en takt som verkar accelerera ju närmare val vi kommer – i Sverige i höst, i Danmark senast om ett drygt år. Vilka effekter har det på den integration man så starkt betonar – bland dem som ständigt får höra att de inte är önskade eller främst ett problem?

För ja, bakom varje siffra finns som vi vet en människa. Jag tänker på Ali, på Hisham och på 10-åringen som kommit till Sverige ensam, och på att krisen i deras ursprungsländer inte har lättat.

Enligt Nordiska ministerrådets rapport är var åttonde invånare i Norden i dag född någon annanstans än här. Samma rapport visar också på en ekonomisk utveckling som har varit starkare än i EU i snitt.

När jag nu går igenom gamla anteckningsblock och packar ihop minns jag självfallet också många andra teman som jag har bevakat under mitt korrespondentskap. Igen slås jag av hur fantastiskt och mångfasetterat Norden är i sin mångfald. Vart styr vi tåget nu, vad är vår nästa station?

Anna Svartström, HBL:s Nordenkorrespondent från februari 2015 till februari 2018.

Anna Svartström Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00