Så minns läsarna chocknyheten

Bild: Lars Jansson

HBL efterlyste läsarminnen och reaktioner strax efter mordet på Olof Palme. Många anekdoter strömmade in.

" Den Dagen minns jag så länge jag lever. Samma dag dog min mor 81 år gammal. Jag kommer med bil från Helsingfors och var hemma i Lovisa på eftermiddagen då jag tog del av upplysningarna om Palmes och min morsas död. Jag blev chockad."

Viking Nyholm

"När det hände så var jag en av de första gångerna hos min blivande och nu före detta hustru över natten. När vi på morgonen åt morgonmål i lugn och ro och tittade på ekorrarna som klättrade i träden utanför fönstret så hade vi Radio City på. Där kom plötsligt meddelandet om att han hade mördats. Och av någon orsak så trodde vi båda att det var något skämt. Efter det lyssnade vi på andra radiokanaler (internet fanns ju inte på den tiden) och förstod att det var på riktigt."

Tomas

Bild: TT

"Jag var på en av svenska ambassaden i Addis Abeba ordnad studieresa för biståndsarbetare som arbetade på SIDA-finansierade projekt i Etiopien. Vi var i Eritreas huvudstad Asmara. På morgonen efter mordet kallade ambassadören före frukosten alla cirka 25 deltagare samman i hotellets trädgård där han meddelade att Palme mördats föregående kväll. Vi var alla helt chockade av beskedet och hyllade Palmes minne med en tyst minut."

Hans von Schoultz

"Det är inte många morgnar jag kommer ihåg från året då jag var sex år, men den här lördagsmorgonen är tydligt inetsad i minnet. Framför mig ser jag vår lilla lägenhet som badar i februarisolljus. Jag och min två år yngre syster leker i vardagsrummet, mamma är i köket medan pappa just gått in på toaletten. Plötsligt störs harmonin av pappa som slänger upp toalettdörren och ropar "Palme är mördad!". Nej, på den tiden satt man inte och mobilsurfade på toaletten – pappa hade en liten radio där inne. Vi barn hade antagligen inte så stor aning om vem den där Palme var, men resten av dagen satt vi framför teven och följde med Sveriges tv. Mordet på Palme är den första världsnyheten som finns i mitt minne, några månader senare inträffade Tjernobylolyckan."

Lisa

Bild: TOBBE GUSTAVSSON

" Mordet på Olof Palme minns jag som vore det i går! Den stora smällen kom på natten den 29.2.1986 då Dagens Nyheter dunsade ner i vår etta på Skeppargatan och rubriken med stora svarta bokstäver syntes ända fram till våra sängar: PALME MÖRDAD. Gösta Kjellin, min stockholmska sambo och jag studsade upp, båda omtumlade och djupt chockade.

Stockholmarnas upphöjda lugn hade jag svårt att fatta. Direkt skamligt fann jag polisens och de ansvariga myndigheternas förhållningssätt. Varför spärrades inte genast alla flyktvägar till lands, havs och i luften? Varför hölls inte genast husundersökningar intill mordplatsen? Stockholm föreföll förlamat och jag kände mig vanmäktig i min ensamma ångest.

I efterhand har det spekulerats mycket om polisens beteenden. Var det kanske fråga om en komplott med polisen inblandad? Eller var det en ren och skär ovana vid att slå till just då det gäller? För min del vill jag tro på det senare. Sverige och Finland har olika kulturer också i detta avseende."

Johanna Enckell

" När Olof Palme sköts var jag i New York på hemväg till Finland. Min hustru och jag satt i Finnairs VIP-lounge i väntan på planets avgång, Vi var bara 3 personer i loungen och den tredje personen igenkände jag som storplaceraren Pertti Kouri, som tydligen var stamgäst i loungen. Då kom en upprörd markvärdinna in och berättade för Kouri att amerikansk TV just berättat att Palme hade skjutits i Stockholm. Vi blev naturligtvis chockade och Kouri gick genast någonstans för att ringa.

Det var då ännu mitt i natten hemma i Finland och genom tidsskillnaden hörde vi bland de första finländarna om mordet. I Helsingfors hörde folk om detta först följande morgon."

Hans Westerberg

" När Olof Palme mördades låg jag hemma och sov i godan ro – när jag fick veta att han mördats var jag hemma hos farmor.

Klockan var strax före halv 6 på kvällen. Vi bänkade oss framför tv:n för att lyssna på nyheterna som strax skulle börja. Nyheten om att Olof Palme mördats var förstås det första – och största – inslaget. Hur vi reagerade minns jag inte, men vi satt givetvis som fastklistrade framför tv:n. (Så vitt jag minns hade ingen av oss haft på vare sig tv eller radio tidigare på dagen, så vi hade inte hört om det tidigare.) Om jag inte minns fel ringde jag hem och berättade vad som hänt för mamma och pappa. När Olof Palmemördades var jag 15 år."

Signaturen Emmafi

"Jag kommer ihåg att jag var på Salutorget och köpte strömming när jag såg löpsedlarna. Jag skulle steka strömmingsflundror, för min man väntade en kollega, en professor i juridik från Heidelberg, som varje sportlov kommer till Vuokatti för att åka skidor. När jag kom hem med fisken och skulle förbereda så berättade vad jag hade läst. Ingendera ville tro mig. Det var någonting så märkligt och främmande att de inte ville ta till sig det hela."

Herdis Modeen

"Jag deltog i ett seminarium i Mariehamn under temat "Resultatlön" onsdagen den 26 och torsdagen den 27 februari. Två personer från en svensk konsultfirma hade anlitats som föreläsare.

Det blev lunchdags. Under diskussionen kring lunchbordet frågade någon "när ska ni bli av med den där Palme"? "Aldrig" blev det raka och spontana svaret från den ena föreläsaren. Folk hade vid det här laget börjat tröttna på Olof Palme. Också de som tidigare fascinerats av honom och hans retorik.

På fredagen, vi skrev alltså den 28 februari, tog jag tillsammans med min dotter eftermiddagsbåten till Åbo för vidare färd till min mor (flickans farmor) i Hangö. När vi morgonen därpå just hade börjat äta frukost snappade jag upp så mycket av det som sades på radion i vardagsrummet intill att jag förstod att något extraordinärt hade inträffat. Jag går därför dit och skruvar upp ljudet. Och får då hela bilden klar för mig: Olof Palme är skjuten, han är död!

Det kom som en chock för mig som för alla andra. Jag minns däremot inte om jag omedelbart reflekterade över vad som sagts vi lunchbordet i Mariehamn ett par dagar tidigare, men det var naturligtvis en tanke och en förundran som infann sig strax därpå.

Ett märkligt sammanträffande!"

Jörgen Erlund

"År 1986 bodde jag i Kilimanjaroregionen i Tanzania och jobbade på Cooperative College i Moshi. Morgonen den 29 februari var en vanlig morgon börjandes med frukost.

Som vanligt hade jag radion på BBC World. Hörde ordet "assassinated" och antog att det gällde Sydamerika. Sedan uppfattade jag Stockholm några gånger och lyssnade till ordentligt.

När jag förstod vad som hänt tog jag snabbt in Sveriges Radio. Min svenska kollega med familj var mina närmaste grannar och eftersom de hade småbarn antog jag att de knappast hade radion på. Jag rusade över med nyheten varefter vi alla rusade tillbaka hem till mej för att lyssna till sorgemusik och beskrivningar av vad som hänt.

I Tanzania var det förbjudet att ha TV (undantaget Zanzibar) på åttiotalet. Telefon hade vi inte hemma, så närmaste telefon fanns på kontoret och där kopplades internationella samtal via växeln på College, posten i Moshi och International i Dar es Salaam. Så det blev att vänta på tidningar och brev.

Det som blir kusligt är vad som hände nästan 20 år senare. Då är jag tillbaka i Tanzania och nu på jobb i Rift Valley söder om Arusha. I september 2003 var min svenska kollega från tiden i Moshi nere på ett korttidsuppdrag för att planera undervisningsmaterial för projektet jag jobbade med. Den 11 september 2003 satt vi på ett hotell i Dar es Salaam och såg i TV nyheterna att utrikesminister Anna Lindh knivhuggits till döds i Stockholm. Inte så långt från Sveavägen. Våra tankar gick till den 28.2.1986."

Ulla-Maj Jern

Bild: Bjorn Elgstrand

"Vi minns Palmemordet bra. Vintern 1986 hade vi sällskapat bara i några månader. Vi var på vår första gemensamma utlandsresa, en minikryssning från Helsingfors till Stockholm.

Mordet skedde medan vi var på båten. Vid sjöfrukosten hörde vi lösryckta ord ur den svaga radion... "mordvapnet" ..."undersökning" ... osv. Max hann försöka vara kvick med att säga "Olof Palme har mördats". Nästan samtidigt skruvade personalen upp radion för Ingvar Carlssons djupa röst "Olof Palme var en stor man ... ". Den antagna kvickheten stockade sig i halsen. Vår privatresa fick en allvarligare ton.

Vi promenerade in till stan från terminalen på Söder. Vi såg med egna ögon flaggan på Kungliga slottet lyftas till topp för att sänkas till halvstång. Vi såg hur löpsedlarna "Palme mördad" klistrades upp. Vi noterade att textstorleken var densamma som en annan dags "Katt överkörd i Skövde". Minnet påverkade Max djupt långt senare, då han som journalist var tvungen att dagligen ta ställning till nyheters relativa nyhetsvärde.

Nyfikenheten är en instinkt, så vi gick genast till mordplatsen. Korsningen mellan Sveavägen och dåvarande Tunnelgatan (nuvarande Olof Palmes gata) var avstängd. Men vi kom fram till avspärrningen vid T-banestationen diagonalt från färgbutiken, framför vilken det skedde.

Det här var alltså tidigt på morgonen. Vi är säkra att vi såg blodfläcken. Poliserna sopade ännu upp snöslask från gatan. Vårt minne kan svika efter 30 år, men vi minns att vi förvånade oss över att någon tog emot folks blommor och lade dem vid mordplatsen innanför avspärrningen, trots att polisen ännu samlade bevismaterial.

Vad vi gjorde under resten av dagen minns vi inte längre, men nog den onaturliga tystnaden som låg över hela staden och hur synligt betryckta alla människor var.

Då vi senare på eftermiddagen promenerade förbi mordplatsen var blodfläcken helt täckt av blommor. Vackert, men inte förtroendegivande vad gäller brottsplatsutredningen."

Max Arhippainen och Christina Nissas-Arhippainen

Bild: Tt News Agency

"Jag fick veta det som de flesta andra, först morgonen därpå.

Jag var 25 år, studerade vid tekniska högskolan i Villmanstrand. Jag hade fått låna min pappas bil efter att jag skjutsat min familj till flygplatsen i Vanda. Redan under färden var vi alla som åkte i bilen mycket häpna. Min pappa var säker på att det var ett politiskt mord. Efter att ha lämnat dem vid flygplatsen, körde jag ensam mot Villmanstrand. Jag körde ganska fort, trots att det var vinterföre, men solen sken och jag satte på någon musikkassett att spela, för i radion lästes bara upp kondoleanstelegram och intervjuades människor som känt Palme och spelades sorgmodig musik.

Vid bron över Kymmene Älv strax före Kouvola stoppade polisen mig. Jag trodde att jag får böter för att jag kört för fort, men de var inte intresserade av att kommentera mitt körande, utan ville bara undersöka bilen. Den var en Volvo, bara ett par år gammal och var alltså min pappas firmabil. De blev speciellt nyfikna eftersom den hade en mobiltelefon, en NMT 450 som var fastskruvad i instrumentbräden, och i bagageutrymmet var själva sändaren med antenn utanpå. De var inte särskilt vanliga på den tiden ännu. Naturligtvis undersökte de bagageutrymmet, men där fanns förutom telefonanläggningen bara ett par väskor som jag hade med.

Poliserna ville också se mina och bilens papper och de frågade vilket ärende jag var ute i. Efter att jag svarat lät de mig fortsätta och bad mig köra försiktigt. Mina tankar gick genast till Palme, för jag misstänkte att finska polisen hade fått en begäran från Sverige att undersöka alla bilar som rör sig mot östgränsen.

Mina misstankar blev bekräftade eftersom jag samma dags kväll på nytt blev stoppad av polisen på landsvägen mellan Villmanstrand och Imatra. Jag och några studiekompisar var på väg dit för att besöka någon krog och dansa. Det var alltså rigoröst pådrag på vägarna som ledde mot finsk-sovjetiska gränsen den dagen, men jag noterade aldrig i någon tidning att Palmemördaren skulle ha sökts i Finland eller att han befarades försöka ta sig till Sovjet. Sådant skrev eller talade man inte om i Finland på den tiden. Men någon visste."

Rainer Silfverberg

Bild: Pressfoto

"Under perioden augusti 1982 till april 1986 bodde jag i Uppsala för studier vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Ultuna. Den sista februarihelgen 1986 hade jag besök hemifrån Åland eftersom jag några veckor senare skulle flytta ner till sydligaste Sverige och fortsätta mina studier där. Gästerna anlände på fredagskvällen och skulle tillbringa helgen hos mig i Uppsala.

På lördagen skulle vi 'göra sta'n', men först skulle vi inta en rejäl frukost. Jag knäppte på radion, precis som vanligt, och där spelades besynnerlig, dyster musik. Då den dystra musiken bara fortsatte började allt kännas mycket märkligt. Vad var nu det här för konstig musikunderhållning på en lördagsmorgon? Förklaringen kom efter en stund av förvirring. I radions nyhetssändning förkunnades att Sveriges statsminister, Olof Palme, var död! Han hade blivit skjuten på öppen gata i Stockholm, sent på fredagskvällen!

Vi alla i sällskapet blev helt förstummade och kunde inte förstå att det var möjligt. Helgen som skulle bli en trevlig sammankomst med olika program blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Den chockerande nyheten satte sordin på stämningen och vi hade inte längre någon lust att genomföra allt det vi hade tänkt. Lördagen blev därför en lugn och mycket lågmäld dag. Vi gick till Uppsala mäktiga och vackra domkyrka och tände ljus för Olof Palme, i domkyrkans ljusglob.

Vi förundrades lite över att inte fler människor besökte kyrkan och tände ljus men det svenska folket var nog alltför chockat av det obegripliga och omskakande som hade hänt och stannade kanske hemma vid TV- och radioapparaterna, för att följa händelseutvecklingen."

Soile Wartiainen

Bild: Heikki Kotilainen

" Kommer ihåg saken mycket väl eftersom jag då arbetade som biträdande purser ombord på Viking Saga och jobbade nattskiftet i fartygets info. Vi hade lämnat Helsingfors bakom oss, det var ungefär midnatt (svensk tid – enligt ankomsthamnen) och vi stävade mot Stockholm ungefär söder om Utö.

Plötsligt ringde den interna telefonen i infon – mycket ovanligt den tiden på dygnet. Samtalet kom från bryggan. Förste styrman hade just hört på radion att Palme blivit skjuten och han ville kolla om vi/jag i infon redan visste om det. Jag ställde honom frågan: Dog han? Svaret var: Ja!

Efter cirka tio minuter kom två medelålders svenska par till infon för att växla in sina roulettebrickor. De hade tydligen haft turen med sig i spelet och var allmänt taget på gott festhumör. Den ena herremannen inledde ett samtal med mig – icke ovanligt speciellt den tiden på dygnet – med kommentarer om väder, vår position etc. Efter en stund kunde jag inte låta bli att berätta vad jag fått höra litet tidigare. Första reaktionen vad det "naturliga": "Skämtar du"? Jag berättade att bryggan ringt mig och att det inte är killar som skämtar om saker (under arbetstid). Via svenskarna spred sig sedan informationen som en löpeld bland alla passagerare som ännu "var i farten". Flera av dem kom ännu via infon för att få bekräftelse på vad de hört. Cirka en timme senare var det praktiskt taget helt tyst ombord då allt dansande och festande hade tagit slut.

På morgonen, då vi lagt till vid Tegelvikskajen, hade vi direkt svensk polis ombord. De delade ut kopior av den så kallade fantombilden på gärningsmannen. En del av poliserna, vill jag minnas, stannade kvar ombord hela returresan till Helsingfors (för att hålla ett öga efter potentiella misstänkta bland passagerarna)."

Harry

"Hade åkt från Helsingfors till Tammerfors för att delta i Tammerfors filmfestival – ett årligt besök.

Vaknade lördagen den 1 mars i mitt hotellrum högt uppe, kanske översta våningen. I stadens centrum, Hotel Tampere. Kände mig litet isolerad, en aning nedstämd. Mot min vana knäppte jag på radion - och hörde om mordet på Palme föregående kväll. Jag var ifrån mig, totalt chockad. Ringde, nästan i panik till en väninna i Helsingfors. Hennes man svarade i telefon och jag brast med möda ut, undrade om han visste.

Svaret var – det var rätt åt honom! Jag var mållös men fick ur mig frågan:varför?

Minns inte vad han svarade men jag har aldrig kunnat förlika mig med hans åsikt. Aldrig förlåtit. Dessutom visste jag inte ens på den tiden att det fanns så mycket ovilja mot Palme – till och med i Finland ... Det var hemskt och den lördagen glömmer jag aldrig."

Elizabeth Marschan

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning